Göteborgsposten – 16 november 1871, sida 2

Fran Utlandet. Jules Favrees förut omnämnda skrift: Rom och den franska republiken har uppört och förvirrat hela den katolskt-klerikala pressen genom återgifvandet af en depesch rån franska sändebudet vid Vaticanen Harcourt. UHela den forne franske utrikesministerns bok är i strid mot författarens vilja en fördömelse af jesuitpolitiken, hvilken nu traktar efter att undergräfva och och upphetsa hela Europa. Den är ett förkrossande vittnesbörd emot alla, som förklara kyrkans och trons sak identiska med det verldsliga herraväldet, som utskrika den helvetiska fanatism, hvarmed jesuiterna öfverallt sträfva efter att spränga de folkliga statsbildningarne, att kullkasta den politiska och sociala ordningen, såsom ett fromhetens verk. Jules Favres bigotteri, hvilkot förr syntes vara en verkning af öfverströmmande känslor, af en obändig, förståndets skrankor genombrytande fantasi, har nu blifvit förstenad, skarpkantad, exklusiv. Den man, ur hvars penna dessa depescher, fulla af den djupaste tillgifvenhet mot den hel. stolen, härstamma, har — det förråder nästan hvarje sats — på jorden ingen hållpunkt eller tröst mera, än tron. Och likväl är Jules Favre en obetingad motståndare till påfvons verldsliga herravälde, är det just för sin tros skull. Han är, ifrån det ögonblick då de genom kriget afskurna kommunikationerna blifvit återställda, outtröttligt verksam, för att göra Frankrike till beskyddare af påtvens person och aftvinga den italienska regeriogen koncessioner för den senare: men han uppreser sig på det bestämdaste emot det verldsliga herraväldet och han döljer det icke heller i den depesch, hvari han meddelar Thiers, Voltairianarens, åsigt om det verläsliga herraväldets nödvändighet. Det är, kortligen, tron på påfvens andliga furstedöme, hvilket ej har något behof af en verldslig makt för sin tillvaro. Denna oassigtliga och derför desto mäktigare verkning af Favres bok är för ögonblicket trängd i bakgrunden af Harcourts deposch af d. 26 April d. å. Pius IX:s af det franska sändebudet återgifoa tal, hvari påfven förklarar sig vilja atstå från Kyrkostatens återförvärlvande och icke emottaga den, äfven om densamma blef honom erbjuden, och hvari han medelbarligen erkänner den italienska regeringen — detta tal ryckte masken från ultramonrtanernas hela politiska agitation, ställde det i de jesnitiska organerna dagligen utbrytande tjutet mot Italien, såväl som mot alla de makier, hvilka förblifvit passiva vid Roms besättande af de italienska trupperna som en motsats till de försonliga åsigterna hos kyrkans oinskränkte och derför ofelbare herrskare. Den konstitutionela dogmen om monarkens oansvarighet är sedan det sista konciliet icke mera tillämplig på påfven. Den senares personliga vilja bestämmer ensam öfver rätt och orätt. Man kan ej längre vädja från den illa rådde till den bättre rådde påfven. Enligt det ekumeniska mötet är det