Göteborgsposten – 16 november 1871, sida 2

åfliga ordetf en gudomlig uppenbarelse. Med let svar, som Pius IX afgifvif på grefve Tarcourts tilllrågan vid dennes presentation i Vaticanen, äro alla presterliga agitationer till örmån för kyrkostatens återställande fördömda åsom kätteri. De svarta känna, hvilket döfvande slag som drabbat dem genom den troende Favres )0k. De uppbjuda också det yttersta för att kunna ljuga detta faktum ur verlden. Osservatore Romano skyndade att vederlägga appgifterna i IIarcourts depesch, och jesuiterbladen från alla håll jublade öfver denna velerläggning. Att Jules Favre förfalskat aktstycket, skulle varit ett så vansinnigt påstående, att knappast något ultramontant blad vågat antyda det. Dessutom skulle grefve Harcourt, hvars rättskänsla aldrig betviflats ens i Al Gesi, icke lemnat en honom påbördad, jesuiterfientlig förfalskning ovederlagd i tiugofyra timmar. Således återstå endast två eventualiteter: antingen har Osservatore Romano eller ock grefve Harcourt ljugit. Det senare fallet är otänkbart, det förra skulle bli ansedt tör en vana hos jesuiternas centralorgan. Hvad skäl skulle den ultramontane Harcourt haft att pådikta påfven yttranden, om hvilka han måste veta, att de skulle korsa Thiers intrigerande beräkningar och fransmännens obildade flertal? Ett misstag i ord skulle varit möjligt för Isarcourt, ett misstag i mening är otänkbart; ty sändebudet återupprepar änru en gång i slutet af sin depesch påfvens tankegång. IIan uttrycker sjelf sin förvåning öfver den för bonom oväntade resignationen. Deremot är förnekelsen i Osservatore begriplig. Sanningen skulle vara dödande för jesuitismen, och med en lögn mera till de gamla milliarderna af lögner räkna de fromma herrarne icke så noga. Pius IX har yttrat, hvad Jules Favre har offentliggjort. Det är derför icke omöjligt, ett han i morgon säger raka motsatsen: Det är blott bevisadt, att påtven icke är någon fri man. Den frihet, som de ultramontana berättelserna låta honom sakna, eger han visserligen i oinskränkt mått. Han är faktiskt suverän och hämmas ej af någon statsmakt i sina beslut. Men han är icke andligt fri, han står under jesuiternas bann, hvilka medelst svek och skrämskott förslafvat den svage gubben, aflagsnat honom från hans egna tankar och känslor, gjort honom till ett motståndslöst verktyg i sin hand. Endast då och då frambryter såsom en solstråle genom töcknet hans ursprungligt godmodiga jag vr den dunstkrets, som jesuiterorden väft kring hans själ. Ett sådant sällsynt ögonblick har Harcourt upplefvat. Påfvens omgifning skall icke tröttna att åter snärja gubben genom spökbilder i sina garn, den skall i hans mun lägga ord af fördömelse mot hans fädernesland, med hvilket han ville försona sig, eller låta honom missbruka sitt namn, för att i diplomatiska noter förneka, hvad han sagt. Ingen furste är så litet herre öfver sina beslut som despoten. I det ekumeniska mötet borttog alla kyrkliga skrankor, som kunde inskränka påfvens besallningar och nycker, gjorde det icke denne, utan det honom boherrskande kotieriet allmäktigt, med hvars ögon han ser och med hvars öron han hör. I stället för att rådas af verldens kyrkofurstar, rådes Pius IX af få kyrkodignitärer, hvilkas syften gå ut på att beherrska honom; hanlerbåller blott ensidiga intryck, erfar endast, hvad hans omgifning vill låta honom veta — och det är endast då sanningen, när denna tjenar dessa fås enskilta intressen. Den oinskränkte herrskaren är städse mera slaf än tjenaren. Detta har nu återigen bevisats genom grefve IIarcourts depesch, som ådagalägger, att påfven är en gammal beskedlig gubbe, och utgör en blodig ironi öfver hans titaniska anspråk att vilja vara ofelbar, såsom blott Gud kan vara det. Emellertid har grefve Harcourt för ett par dagar sedan haft en längre audiens hos påfven, och man är nu nyfiken efter att erfara, huruvida resultatet deraf skall bli, att grefven återkallar sin depeschs innehåll såsom ett missförstånd angående påfvens verkliga mening. Inom Tysklands riksdag bar riksmyntlagen genomgått första läsningen. Statsministern Delbräck lemnade en öfverblick af myntfrågans olika phaser och förklarade: Den i våras tillämnade undersökningen ang. inföee Ar AP erg KR