Göteborgsposten – 14 november 1871, sida 1

— — : ——— — — gest och förtviflan syntes målade. Somliga rusade åt vester, andra åt norr; sjelf styrde jog med mitt sällskap, en äldre man och två fruntimmer, kosan åt nordvest. Nästan uppgisna af trötthet, anlände vi efter en halfummes förlopp till en bekant svensk, som hade sin verkstad vid Division str. och hvilkens hus, så hoppades vi vid tanken på att vinden var sydvestlig, elden måhända skulle passera förbi. Efter en halt timmes väl behöflig hvila hade vi blifvit öfvertygade om motsatsen. Lågorna närmade sig vår tillflyktsort med en törlärande fart och oss återstod intet annat än att fortsätta flykten, dervid medtagande endast så mycket af vår egendom som vi förmådde bära och lemnade allt det öfriga i sticket. Återigen efter en timmes sträng marsch stanrade vi i ett hus vid Church street. Men elden hade nu hunnit till en del at staden som bestod så godt som uteslutande af mindre trähus, och dess röda tungor berörde inom en otroligt kort tid äfven denna gata och framträngde sedan med en fart, som kom oss att frukta det vi icke skulle kunna hinna fort nog undan för att rädda våra lif. Dignande at trötthet anlände vi slutligen till en större prairie utanför staden, och der tillbringade vi natten i till hälften liggande ställning samt med blicken oafvändt riktad åt det håll, hvarifrån flammorna ständigt närmade sig oss och gåtvo himmelen ett utseende såsom af det starkaste norrsken. Ett lindrigt regn föll under natten, och detta fick man måhända att tacka för att ingen skogs-eller prairieeld uppstod. På Tisdagen vid middagstiden hade lägornas sramfart upphört och tordes vi återvända till staden, der en bekant på vestsidan beredvilligt tog oss in i sitt hus. Genom att anföra de vedermödor, för hvilka jag sjelf utsattes, torde jag ha gilvit läsaren ott riktigt begrepp om hvad stadens innevånare i allwänhet bade att utstå till en början. Säkert har dock mitt öde varit vida lyckligare än många tusen andras. Ehuru redan på Tisdagen alla Chicagos återstående skolhus och kyrkor samt dorjemte många enskilda boningar upplätos för de husvilla, sågos ännu på Thoradagen stora massor lägrade på prairierna norroch vesterut. Hvar finner jag ord för en tilltyllestgörande skildring af den från alla platser ingripande allmänna välgörenheten, hvars verksamhet gjorde sig ögonblickligen och på det mest storartade sätt gällande? Redan på Tisdagsmorgonen anlände till den prairie, dit jag och många tusen med mig tagit min tillflykt, stora lass af matvaror, som utdelades utan betalning och hvilka antagligen ditskickats af några närmast staden boende farmare. Och sedan huru mycket af penningar ooh lifsförnödenheter har icke efter hand och under loppet af endast några få dagar blifvit skänkt till Chicago! De enorma summor, som redan insamlats för Chicagos återuppbyggande, kunna endast jemföras med den genom elden åstadkomna förlusten, som uppskattas till 400 millioner dollars, d. v. s. minst 1200 millioner rdr svenskt mynt. Träffad af motgången, synes den amerikanska nationen i sanning större än någonsin. Den hos detta folk rådande andan torde träffande kunna angifvas genom ett utdrag ur det upprop som under rubrik Cheer up! stod att läsa i Chicago Tribune för d. 11 Okt. och hvilket börjas med följande ord: Hemsökta af en olycka, till hvilken fåfängt sökes ett motstycke i verldshistorien, och med blicken fästad vid ruinerna af ett trettioårigt arbete, har denna nyss så herrliga stads innebyggare föresatt sig, alt Chicago skall stå upp igen. Förstörelsen har i många gestalter träffat oss; döden har rasat ibland oss. Vår härdt nog förvärfvade egendom har förtärts at elden. Våra män och qvinnor ha dock ännu icke förlorat modet utan blicka in i framtiden med oförfäradt sinne. Är det sannt att olyckan varit utan like, så är det en icke mindre sanning, att en lifligare förtröstan aldrig blickat ödeläggelsen i ögat. Tack vare det deltagande, den öfriga delen af Förenta Staternas befolkning egnat oss, skola vi icke förgås af hunger och köld innan vi hunnit hemta oss och samla våra krafter på nytt. — — Må vara att det förlorade är förloradt, men platsen, tiden och arbetskrafterna höra oss ännu till. Må vi gå från grunden och arbeta oss upp igen. Låtom oss alla stå upp såsom en man! Under loppet af Tisdagen, Onsdagen, Thorsdagen och Fredagen blefvo några personer af vestoch sydsidans befolkning hängda eller skjutna och måvoga flera häktade såsom skyldiga till eller misstänkta för att ha velat anlägga mordbrand på olika platser. Till förebyggande af dylika anläggningar patrullerade till Chicago inkallade trupper flitigt ge