Göteborgsposten – 14 november 1871, sida 1

tala sig detta, tänkte hon på huru dystert hennes lif skulle bli utan honom, utan förhoppning att någonsin få se honom mera och med den bittra nödvändigheten att erinra sig honom endast såsom lady Geraldines man. Hon älskade honom och visste att hon älskade honom. Att höra hans röst, att få vara i samma rum med honom förorsakade henne ett slags bitter njutning. Huru tyst och butter han än satt, var det hans närvaro som gaf färg åt hennes lif, och någon glädje i lifvet utan honom tycktes henne ej vara möjlig. Under det denna tysta strid utkämpades och dagen för bröllopet kom allt närmare och närmare, blef mr Grangers uppmärksamhet allt mer i ögonen fallande. Det var omöjligt till och med för Clarissa, huru upptagen hon än var af dessa andra tankar, att tvifla på att han hyste något mer än vanlig beundran för henne. Miss Grangers synbara missnöje och harm voro i och för sig tillräckliga bevis på detta faktum. Denna unga dame, som annars visste att så väl beherrska sig, fann sakernas närvarande tillstånd så odrägligt, att hon ej kunde uthärda det. Under de sista tolf åren af sitt lif hade hon sökt öfverbevisa både sig sjelf och sina förtrogna om att hennes far aldrig skulle gifta om sig igen. Hon hade en mycket klar insigt om vigten af rikedom, och allt ifrån det hon var tolf år gammal hade hon fullkomligt väl haft reda på att hennes egen betydenhet skulle bli ansenligt förminskad, i händelse hennes far gifte om sig och familjen Granger blefve tillökad med en son. Guvernanter och kammarjungfrur hade konhända ännu tidigare väckt hennes upp