Göteborgsposten – 14 november 1871, sida 1

nom de ännu bevarade distrikten och höllo dessutom borgarne, hvar och en utanför sin bostad, vakt från qvällen till morgonen. Osäkerheten i staden var under dessa dagar lika stor som allmän, ty rykten af den mest oroväckande beskaffenhet hade blifvit satta i omlopp, om med eller utan skäl, är ej godt att afgöra. Så sades och troddes temligen allmänt att en ring af Söderns demokrater anlagt elden, och att dess utskickade ännu vistades qvar i staden under afvaktan på ett lägligt tillfälle att få fullkomna sitt verk. Tillvaron af en dylik konspiration må dock betviflas, mea deremot torde ett annat påstående haft en bättre grund för sig, nemligen att skurkar i hundradetal från andra af Amerikas större städer rest till Chicago för att råna och plundra, ehuru de af soldaterna ingåfvos en helsosam skräck vid framkomsten. Af stadens bögsta styresman hade dessutom blifvit utfärdade proklamationer, som icke blott tillstadde utan ålade hvarje trogen medborgare att nedskjuta den, som visade sig ha för afsigt att stjäla, vare sig inom eller utom hus. För en och annan i Sverige torde det ej vara utan intresse att lära känna några af de mera betydliga förluster som genom eldsvådan drabbat härvarande svenskar, och jag vill således härnedan uppteckna dem, som först falla mig i minnet. Af elden förstördes i grund den till Augustana-Synoden hörande, på Sedgwick str. belägna ev. luth. Immanuelskyrkan; sällskapet Sveas icke obetydliga bibliotek; tidningarne Svenska Amerikanarens, Hemlandets, Nya Verldens, Sändebudeta och Justitias alla stilar och öfriga tillhörigheter. (För den sistnämnde at dessa tidningar hade stilar blifvit uppköpta för c:a 200 doll. endast en månad förut); hr Peter Alminis ansenliga målareverkstad, som upptog tre våningar; hr Hussanders skräddareverkstad; svensk lutherska tryckföreningens rikhaltiga bokhandel; snickaren Eks möbelverkstad och pastor Bredbergs kyrka med dertill hörande boställe. Jag tror mig alldeles ej säga för mycket, när jag här uttrycker den förmodan att elden ödelade hemmen för minst två tredjedelar af alla i Chicago vid dess utbrott boende svenskar, bland hvilka ställningen nu naturligtvis är högst bekymmersam. Det har blifvit sagdt, att stora och något så när komfortabla barracker genast skola på de obebyggda tomterna uppföras för Chicagos arbetarefamiljer, och då det dertill kommer att bli godt öm arbete i Chicago under vintern, så kan ju den bland våra landsmän just nu rådande förlägenheter anses såsom snart öfvergående. Angelägen att, för en tid åtminstone, bli befriad från den sorgliga anblicken at Cbicago i dess nuvarande skick, begaf jag mig sistl. Lördags morgon på jernväg hit till S:t Louis, en stad, som är belägen c:a 300 eng. mil från Chicago och af ungefär samma storlek med den sistnämnde (n.b. före branden). Man hade redan de två sista dagarne före min afresa börjat undanrödja grushögarno på olika platser och upptöra provisionella byggnader för minuthandel och affärskontor m. m. Flera kontrakter hade dessutom redan då blifvit gjorda rörande uppförandet af åtskilliga större stenhus på de ödelagda tomterna. En af de verksammaste härvidlag är otvifvelaktigt mr Young Scammon, bankiren och Svedenborgaren, som redan engagerat ett par hundra arbetare, murare och snickare. Här i S:t Louis vistas f. n. flera tusen stackars flyktingar från Chicago, hvilka af stadens innevånare blifva på ett högst vänskapsfullt sätt omhuldade. En större byggnad, som om vintern innesluter en skridskobana, har för de husvilla upplåtits; och dit ha för deras räkning matvaror samt sängoch gångkläder blifvit i stor mängd transporterade. Jag passerade i går förbi en kyrka och såg genom den på glänt stående dörren minst 30 å 40 ladies af ett vördnadsbjudande utseende vid hvar sin symaskin sysselsatta med förfärdigandet af fruntimmersoch barnkläder af hvarjohanda slag. Många privata hem ha för ett inskränkt antal af nödställda blitvit för obestämd tid upplåtna, och sjelf bor jag, i sällskap med den från 1848 i Skandinavien väl bekanta hr Marcus Thrane, som ända tills nu i Chicago utgifvit Dagslyset ett filosofiskt-religiöst månadsblad på norska språket, i ett respektabelt tyskt hotell, hvars förekommande värd genast vid vårt inträde mötte oss med en förklaring, att han alldeles icke ville fordra någon betalning af oss. Tackar förbindligast, sade hr Thrane, men jag måste sanningsenligt upplysa om, att vi ej tillhöra eder nation utan skandinavernas. Gör ingenting till saken, försäkrade