Göteborgsposten – 14 november 1871, sida 1

Sophia Granger utbredde sig rätt vidlyftigt öfver de äm nen som hon valde för sina samtal med Warman. fin afton kort tid före lady Geraldinos bröllopsdag vågade den försigtiga Warman, under det hon kammade miss Grangers långa, raka, ljusbruna hår, framkasta den anmärkningen att hennes matmor såg något misslynt ut. Hade hon sagt att Sophia såg ytterst förbittrad ut, skulle hon knappt nog ha varit för öfverdrifven i sina uttryck. — Nåväl, Warman, svarade miss Granger något vresigt, jag är misslynt. Jag har varit rätt förtretad i afton till följe af pappas uppmärksamhet mot — till följe af det sätt hvarpå en listig ung dame här i huset upptör sig. — Jag tror att jag kan gissa hvem den unga damen är, miss, svarade Warman med slug min. — Kors, det tviflar jag ej det ringasto på, utbrast Sophia i det hon slog en knyck på hufvudet; tjenstefolk vet allting. — Tjenstefolk har ögon och öron, miss, och man kan ej hjelpa att man begagnar sig af dem. Man tycker att vi äro nyfikna och närgångna, om vi våga se saker som tilldraga sig rakt framför näsan på oss, och derigenom blir hyckleri så godt som en del af en tjenares uppfostran, ty mean kallar den en god tjenare som visar ett smilande ansigte och låtsar sig hvarken se eller förstå någonting. Men sådant strider emot mina principer, miss Granger, och hvad jag tänker det säger jag. Jag vet min skyldighet som tjenare, och jag vet värdet af min odödliga själ såsom menniska.