Göteborgsposten – 9 november 1871, sida 2

och jag hyser det hopp att ni skall upplysa mig om bästa sättet för att nå detta mål. — Ni är mycket god; men peppa är så förbehållsam — exentrisk, skulle man kunna kalla honom — och för ett så isoleradt lefnadssätt. Jag vet ej exempel på att han knutit en ny vänskapsförbindelse. Tillochmed min onkel Oliver och han tyckas knappt vara mera för hvarandra än vanliga bekanta och dock vet jag att min onkel skulle vilja göra allt för att tjona oss, och jag tror att pappa äfven vet det. — Vi måste hoppas att denna förbehållsamhet försvinner med tiden, miss Lovel, svarade mr Granger muntert; hvad vi nu ha klart för oss är att ni skall komma och helsa på oss i Arden, Ni måste beskåda Sophies skolor, syklasser, kokklasser och Gud vet hvad. Det finDes en mängd menniskor som minnas er och skola bli glada öfver att få helsa er välkommen bland sig. Jag bar hört dem tala om huru god ni var mot dem innan ni reste utrikes. — Jag hade så litet penningar, sade Clarissa, och kunde knappt göra någonting. — Men penningar betyda ej allt för den klassens menniskor. För ögonblicket tycka de utan tvifvel bättre om penningar än om allting annat; men sedan glömma de gåfvan och äro ej benägna för att visa sig tacksamma derför. Men visad vänlighet glömma de ej. Äfven jag har kännt personer som varit otacksamma för stora pekuniera välgerningar, men bevarat någon obetydlig vänlighet i minnet — kanske blott ett vänligt ord, uttaladt under