Göteborgsposten – 9 november 1871, sida 2

ligare. Middl. Upl. 93 d. Ur dagens krönika. Ännu en gång i hvirfreln, Kunna vi icke i det olyckliga öde, son öfvergått ett bland jordens skönaste länder den nöd, som tär, den undergång, som hota verldens hufvudstad, se konseqvenserna af er lyx, en flärd, ett lättsinne, som kastat mörk: skuggor kring all den gloria, som det andre kejsaredömet velat sprida omkring sig? Ha icke all denna korruption, allt detta elände all denna uselhet, som småningom trädt i da. gen, ytterst berott på, mognat och likt giftiga svampar frodats i den flärdens och lättsinnets dypöl, som sedan spridt sina rännilar öfver hela den civiliserade verlden? Svaret torde ej bli svårt och kan ej anses bårdt, åtminstone ej hårdare än den fasansfulla verkligheten. Det är i dag, på dagen, ett år, sedan dessa ord stodo att läsa i dagskrönikan. Det var under belägringens och hungersnödens fasansfulla dagar, sorgen och nöden hade kommit i stället för lättsinnet och lyxen, lastens prestinnor voro förvisade sitt fordna Eldorado, de beryktade ballokalerna genljödo ej mera af bullrande musik och fräcka gapskratt, de stodo mörka och tomma; i stället för sminkade och med vansinnig lyx utstyrda kamelior smögo sig bleka, sorgklädda qvinnor fram på de ödsliga boulevarderna, i stället för blaserade, flanerande modelejon såg man öfverallt hurtiga soldater, på hvilkas ungdomliga drag stundens betydelse tryckt en stämpel af manligt allvar Ett år har förgått, ett enda litet år, och redan läsa vi om, att nu knappt några spår återstå at alla de fasor, som belägringen, alla de ödeläggelser som la Commune åstadkommo. Hus byggas, aller planteras med 10 års gamla träd, gator omläggas och allt som hör till lifvets komfort utomhus skötes på ett sätt, som vinner allmänt erkännande. Lifvet och rörelsen äro desamma nu som förr, Resande anlända öfver 100,000 om dagen. Hotellen äro fulla, bodarne likaså af köpare och de eleganta pariserartiklarne, alltid nya och omvexlande, taga ut sin gamla rätt att förtjusa och förleda till inköp. Alla verkstäder och industriela etablissementer ha flera beställningar än de mäkta utföra och det visar sig att man kan roa sig lika bra i en republik som i en monarki, om blott medel dertill finnas. En hvar erkänner att Paris ställning och inflytande i praktiskt hänseende snart kommer att bli hvad det först varit, läget, klimatet, idser, rikedomen och handlingskraften äro de naturliga orsakerna dertill. Och i sitt märkliga tal vid franska Institutets öppnande, yttrar dess president, undervisningsministern Jules Simon: Europa kan komma! dermed antydande att Paris allaredan återvunnit nästan hela sin fordna glans, att Paris skapat Pariss. Så längt är allting godt och väl. Hvarje vän af la bells France gläder sig utan tvifvel uppriktigt åt, att hennes hjertekammare, den europeiska bildningens och civilisationens centrum, vetenskapens, vitterhetens och konstens högsäte, Paris, åter är upprättadt och i det närmaste återställdt till sin fordna storhet. Men icke utan oro förnimma Frankrikes vänner, att samtidigt den vackra synderskan synes benägen att återfalla i sitt fordna lättsinne, sitt fordna lastbara lif, att hon, liksom Bourborerna vLingenting lärt — af det förflutnas varnande skräckscener — vingenting glömt — af sina fordna raffinerade, men förslappande, enerverande och samhällsundergrätvande njutningar. Att hon så att säga synes böjd att likna en glädjeslicka, som, efter en natt af orgior och champagnerus, under en orolig, seberaktig morgonslummer, qväljes af hemeka syner, blickar bakom framtidens förlåt, men i ett nu spritter upp ur sömnen, gnuggar sig i ögouen och med glädje ser solen kasta sina bländande strålar in genom alkovens sidendraperier, hör sorlet af det brusande, njutningslystna menniskolifvet derutanför på boulevarden och förnöjdt utbrister: Diou merei! Alltsammans var endast en elak dröm! Och hon ilar till tosletten, ännu vinkar en dag och en natt af fröjder och njutningar, om möjligt ännu galnare, ännu vildare än förut!