Göteborgsposten – 9 november 1871, sida 2

l Det är en för Frankrikes vänner nedslå ende tanke, om de allvarliga lärdomar, son t bort hemtas från det förflutna, kunna var: . sörspillda, om den sorg, som borde ha slagi -jupare rötter i nationalmedvetandet, skull t vara på väg att öfvergå till en sorg i rosen I rödt i dålig bemärkelse, men att det icke ål endast en lös förmodan, en slutledning griper ur luften, framgår af följande exempel, valde bland många. Först och främst Alexandre Dumas der Yngres mycket omtalta pjes Una visit d. Noces, ett stycke, som inom ramen af en ende akt säges innebålla scener af så skabrös art att till och med den lätta delen af pariserpressen funnit det nödigt, att deremot nedlägga en allvarlig protest. När detär frågan om teatern betyda emellertid pressens uttalanden vida mindre än man tror och hvad teaterförfattare och artister så gerna vilja låta påskina, då det är fråga om klander, och bästa beviset derpå är, att i trots af, eller kanske snarare just med anledning af, denna pressens enstämmiga, skarpa fördömelsedom, hela Paris, mödrarne åtföljda af sina döttrar ejundantagna, skyndat att göra sig bekant med denna nya produkt af kamelia-litteraturens skapare. Märk noga, det är samme man, som några månader förut med sin glänsande stils skarpaste vapen just anföll och framhöll det sedeförderf, hvari han, i likhet med hvar och en, som är en sann vän till Frankrike och ej en falsk, derföre, att han ej låter det bländande skenet undanskymma den nakna sanningen, sett en kraftigt medverkande orsak till de senaste olyckorna. Och nu sätter han sjelf saken på sin spets, genom att hos samma publik, som han nyss så skarpt gisslat, underblåsa lättfärdighetens under askar glimmande kol! Det hela är emellertid en briljant affärs, Dumas och direktören för Gymnaseteatern tjena penningar i massa och så är man åter nästan omärkligt inne i de gamla hjulspåren. Samma motiv ligger utan tvifvel till grund för andra pariserteatrars handlingssätt. Så förbereder Gaulois i ett af sina senaste nummer på den sällsynta njutning, som uppförandet af en ny fåeri-pjes å Gaite-teatern skall medföra. Stycket kallas Ros Oarotte, utrustas med en scenisk apparat, hvartill man hittills ej sett ett motstycke och skall i uppsättning helt säkert kasta åtskilliga hundratusen francs. Tidningen ger en försmak af herrligheterna genom att antyda några scener, hvilka i harnslig pjollrighet öfvergår allt hvad som hittills presterats. Naturligtvis spelar baletten hufvudrollen och bl. a. förekommer en flock dansöser, framställande olika arter ur växtverlden. En tablå är förlagd till ett värdshus, som bär till skylt Den ungerske tuppen. På den inre gården till detta värdshus, hvars balkonger svigta under tyngden af en hop studenter, som deklamera revolutionära hymner, dansas en farandella. Plötsligt öppnar tuppen på skylten sitt näbb och släpper ner ett lejon, som hängt deri vid mahnen, och som dervid plötsligt får lif samt börjar uppsluka balettkåren. Situationens fasa ökas ytterligare genom uppträdandet af en groda, hvilken, från att vara af vanlig storlek, sväller upp till en ofantlig koloss och inmundigar de olyckliga dansöser, som undgått lejonets svalg. Härefter kroverar en verklig (?) granat midti den yra hopen och kastar sina skärfvor åt alla håll. Scenen försvinner i lågor och förvandlas till det inre af ett palats, hvarest trollkarlen Kiribbi roar sig med att hugga sönder en insurgent, hvars hufvud han inför publiken klyfver, men trots denna operation utför exkommunalisten sedan ett mycket inveckladt danssolo. Detta utdrag kan ge en svag föreställning om beskaffenheten af ett stycke, hvarpå ödas summor, hvilka, använda på nyttigare ändamål, knnnat bli välsignelserika för det åter uppblomstrande samhället och hvars första uppförande Figaro., Gaulois m. fl. synes motse nästan med förtjusning. Hvilket ömkligt narrspel i samma trakter, der nyss mordbrandsfacklan tändes och medborgare färgade gator med andra medborgares blod! Victor Hugo, den store frasmakaren par preferenos utropade häromdagen i Rappel: Att vara en koloss är ingenting, när man ej är en ande. Turkiet har varit en koloss, Ryssland är det och det tyska kejsaredömet skall bli det; det är vidunder skapade af mörkret; jätte-krypdjur. När jätten eger vingar, blir han erke-engeln. Frankrike står högst derföre, att det är bevingadt och lysande. Och derföre att det är den stora upplysta nationen, är det den stora revolutionära nationen. De andra parisertidningarne skrattade, drogo på axlarne åt det bombastiska i uttrycket och skyndade förkunna för Europa, att Victor Hugo spelat ut sin roll som politiker, att ingen menniska rumera bryr sig om hans tokerier och att det ingalunda är franska folkots mening, som uttalar sig i hans uppskrufvade floskler. Må så vara. Men det ligger i dem ändå något högstämdt patriotiskt, som klingar vida bättre och vida bättre passar in i situationen, sådan den borde vara, än alla beskrifningar på Koi Carotte o. dyl. Och det klingar som den ljufligaste, mest harmoniska musik i