Göteborgsposten – 7 november 1871, sida 1

att det ha vi också. Vi taga dem så att säga dag för dag och jag är öfvertygad om, att det åtminstone hos hela det yngre slägtet finnes den ärligaste vilja till att taga ännu flera. Och just derföre skola våra socialister och kommunister, ehuru de visserligen för ögonblicket slå duktigt nog på larmtrumman, svårligen någonsin här få öfvertaget. Den tänkande delen af folket — och hos oss utgör den tänkande delen alltid pluraliteten — skall inse, att man efterhand skall sträfva att uppfylla alla fordringar, som kunna uppfyllas. Men medlen äro ännu icke funna, de vägar, på hvilka man har att gå, äro ännu icke banade och det måste derföre dröja någon tid, mnan de kunna bli jemna, breda och farbara. I vissa hänseenden har man härnere hunnit längt. Är det tal om arbetarebostäder och konsumtionsföreningar, kunna vi dristigt säga, att på dessa områden äro vi i full gång. Knappt en vecka förgår utan att man hör talas om nya företag i dessa riktningar och så har äfven varit fallet under den sist förflutna. Ett aktiebolag har fullbordat uppförandet af tolf arbetarebostäder i närheten at Ålborg och från de inflyttade arbetarne har man endast hört uttalanden af allmän belåtenhet. Jag vill begagna tillfället till ett åpropos och ge mina läsare en öfverblick af våra arbetarebostäder och konsumtionsföreningar. Ett snyggt och trefligt hem är för arbetaren så att säga hutvudvilkoret för en bekymmerfri tillvaro. Det skall utplåna minnet af dagens mödor och besvär, friden, trefnaden och kärleken deri skall skänka hvila efter striderna derute i lifvet och från hemmets lugna, vänliga härd skall, när morgondagen kommer, åter hemtas styrka och lust till förnyadt arbete. Vi känna en och hvar at erfarenheten, hvilken skilnad det är på den arbetare, som lefver ett godt familjelit i ett tretligt hem och på den, som — och detta kunna vi endast till en del förtänka honom — från sitt trånga, smutsiga, pestalstrande kyffe söker sig bort till en gladare hvila efter arbetet och då vanligen söker denna hvila på krogen bland vilda kamrater. Jag har besökt bakgårdarne i våra mörka, menniskouppfyllda gränder, jag har sett all den smuts och allt det elände, som kan rymmas i ett sådant arbetarehem, der mannen, hustrun och ofta en hel klunga med barn lefva tillsammans i ett enda litet rum utan luft och ljus, och för hvilket hyran till på köpet af penninglystna hyresvärdar är uppjagad till en summa, som icke står i det aflägsnaste förhållande till lägenhetens qvantitet och qvalitet. Och just derföre inser jag, hvilken välgerning de nyuppförda arbetarebostäderna äro. De ligga i luftiga qvarter, hvilka äro allt annat än öfverbefolkade. Man har uppfört dem dels på Amager och. dels i en luttig trakt på Vesterbro, på den s. k. fSchönbergsgade. De hus. inne i ståden,. som företrädesvis bebos af arbetare, äro sannskyldiga kaserner; de nya arbetarebostäderna deremot bestå uteslutande af tvåvånings-hus med en lägenhet i hvarje våning och böra följaktligen under en eventuel epidemi ingalunda vara synnerligen utsatta för smitta. Hvar och en at dessa lägenheter är ej allenast sund, den är tillika rymlig och treflig. Den består af två vackra smårum, hvilka ej äro så fasligt små ändå (öfverhufvudtaget 5!(, och 5 alnar i qvadrat), det ena afsedt till sofrum, det andra till hvardagsrum, samt dessutom af kök, skafferi, gård och en liten prydlig trädgård. Det är, efter mitt förmenande, en särdeles lycklig tanke, att man fogat dessa trädgårdar till lägenheten. Som man ser, bör en arbetare kunna bo väl och trefligt, ja, till och med jemförelsevis komfortabelt i ett sådant hem. Men dessa köpenhamnska arbetarebostäder afse jemväl ett annat ej ringa syftemål. De äro uppförda af den 8. k. Arbeidernes Byggeforeniog, som ursprungligen grundades af fabriksarbetare hos Burmeister Wain, men som senare har i sig upptagit arbetare af alla möjliga samfundsklasser. Föreningen utgår från ett mycket enkelt och lättfattligt åskådningssätt. När, säger hon, många mindre bemedlade förena sig, skola de, i fråga om bestridande at deras lifsförnödenheter, komma i åtnjutande af alldeles samma fördelar, som den store kapitalisten. Detta är ott räsonnemang, hvars riktighet ingen kan underkänna. Hon inbjuder nu alla, både rika och fattiga, de förra för att understödja saken, de senare för att draga nytta deraf, att hvarje vecka till föreningens kassa erlägga den anspråkslösa summan af en mark danskt (omkr. 33 öre sv.) Många bäckar små göra en stor å och så bli nu äfven dessa små bidrag, som utan afsaknad böra kunna undvaras af ganska många, a . . so Am ee