Göteborgsposten – 7 november 1871, sida 1

Efter supån var Clarissa nödsakad att säga den siste af sina kavaljerer att hon ej kunde dansa mera. — Jag har ej tröttnat vid balen, sade hon; jag vill gerna se på, men jag kan verkligen ej dansa vidare. Gå och skaffa er någon annan dame till denna vals; jag vet att ni dör af längtan efter att få dansa den. — Ja, med er, svarade han i öm ton. Men om ni vill sätta er, så är jag till er tjenst. Jag skulle ej för hela verlden vilja lemna er nu. Ni ser verkligen litet blek ut. Skola vi söka upp någon behagligare plats? Det der inre rummet är ganska svalt. Han gaf Clarissa sin arm och de gingo långsamt bort mot ett litet rum vid ändan af salongen. Detta rum var för effektens skull endast svagt upplyst. Här och der brunno några vaxljus bland de växter som uppfyllde hvarje nisch och hörn i rummet, och månskenet strömmade in genom en glasdörr, hvarigenom man kunde komma ut på en stenbalkong några fot öfver terrassen. — Om jag blir ensam med henne i fem minuter, kommer jag säkert att fria, tänkte kapten Westleigh då han trädde in i detta dunkelt upplysta rum, som var alldeles oupptaget. Clarissa sjönk ner på en soffa nära glasdörren, mera uttröttad än hon velat tillstå. Att en hel natt dansa och befinna sig i en upplifvad sinnesstämning var något alldeles nytt för henne. Nu kom reaktionen, och med densamma började hon erfara samma känsla af hopplöshet och olycka som under sista tiden så ofta kommit öfver henne. Hon hade helt och hållet hängifvit sig åt nöjet