Göteborgsposten – 7 november 1871, sida 1

D3 Från Köpenhamn. Veckorery. I den mellersta delen af Madagaskar bor det ett folk af lillepyttar, som kallas Vasimbas. Om detta folk berätta Afrika-resande högst märkvärdiga saker. Dessa varelser äro, säges det, i allmänhet 3 till 4 fot höga, ha en olivfärgad hud, tjocka, utstående läppar, platt näsa, små ögon, långt, smidigt hår och långa naglar på händer och fötter. De gå alltid nakna, lefva fullkomligt som vilda djur, känna ej till elden, utan krafsa med naglarne fram ur jorden myror och andra liknande kryp, eller sönderflänga de ormar, hvilkas kött tjenar dem till föda och skeletten till halsprydnader. De odla ej jorden, ha inga lagar, sedvänjor, hus o. 8. v. utan vanka omkring och kifvas för det mesta uppe i träden, föröka sig starkt, men undandraga sig all omsorg för barnen, så snart dessa sjelfva kunna skaffa sig föda och känna ej till några sjukdomar. I mycket trängande omständigheter anropa de ett Högsta Väsende, som de tillbedja i en högst märkvärdig ställning, nemligen med hufvudet på jorden och benen uppsträckta mot ett träd. Civilisationen har, som man kan se af denna kortfattade beskrifning, icke sändt ens den allrasvagaste stråle in mellan deras berg. Och likväl — ja, det finnes mycket märkvärdigt till i denna märkvärdiga verld — likväl är det en sida af deras sätt att lefva, hvilken skulle kunna tjena som mönster för mången grosshandlare på modet, der han i sin amerikanska gungstol vaggar sig fram öfver den mjuka Brisselmattan, under det han blossar på sin doftande Havanacigarr och snillrikt orerar om den senaste teaternyheten eller sjelfbehagligt betraktar den stora taflan, som hänger tramför honom på väggen, denna åstoratafla, som all verlden beundrat och som han, en äkta konstens Mecenas, har kopt för åtskilliga tusen riksdaler. Han, som står på anseendets och bildningens höjdpunkt, han kunde måhända, jag är nog dristig att påstå det, dock lära sig något af denna vilda bergbefolkning. Nu undrar ni helt säkert på, hvarthän jag syftar. Vi äro vid målet. Der berättas nemhgen mera om dessa lillepyttar. När tilläfventyrs ett grannfolk, som för någon tid saknar litsmedei, vill tränga sig in i deras land, draga de sig tillbaka till ett bergpass, derefter sända de allt hvad de kunna undvara at sitt öfverflöd till fienden och låta samtidigt till honom öfverbringa ett ultimatum af ungetär följande lydelse: Det är rimligt, att du icke skall dö af svält, när maten obegagnad ruttnar bort hos oss; tag derföre detta. Men vill du ej låta dig nöja med hvad rättvisan sålunda bjuder att gitva dig, vill du i godt mak göda dig af vår fattigdom, så vilja vi slåss med dig till sista man. Icke sannt, det ligger en gyllene vishet i dessa ord, en visdom, som det vore herrligt om den hyllades af alla i vårt kultiverade samfund. Man skulle då lugnt kunna se framtiden an utan att frukta blodoch mordbrandsscener, sådana som Frankrikes hufvudstad nyligen upplefvat. Om den rike gåfve den fattige af sitt öfverflöd och om den fattige vore belåten med denna gåtva, på samma sätt som våra lillepyttars grannar vanligen äro det, så skulle det icke i dag och i morgon och i öfvermorgon, ja, måhända ännu i många, många år vara en mörk, hemsk fråga, som går igen i hvarje samtal, så skulle tidens stora spöke, arbetarefrågan, för alltid vara bortbesvuret. Ack, att all verlden ville inse, att lillepyttarne ha rätt! Ty det ha de, fullkomligt och alldeles obetingadt. Likaså rättvist som det är, att de, som med våld vilja tillskansa sig alla frukterna af andras oaflåtliga flit, framgång och talang, straffas hårdt och utan skonsamhet, lika rättvist är det, att de, mot hvilka lyckans solsken har lett och för hvilka allt lifvets goda står tillreds vid deras minsta vink, räcker den handen, som tungt och mödosamt måste släpa fram sin tillvaro, att de understödja och bjelpa honom, så ofta hjelpen kan åstadkommas utan egna försakelser. Vi börja att inse det härnere hos oss. Jag läste häromdagen i Göteborgs-Posten om ett steg mot målet, som var taget hos eder. Andra ha utan tvifvel äfven tagits, kanske många till och med, men just derföre antager jag, att det äfven kan intressera eder höra, 1 T::. 5Ö