Göteborgsposten – 7 november 1871, sida 1

af dansen, så att hon nästan förlorat känslan af sin egen identitet under detta glada virrvarr. Men sjelfmedvetandet kom nu tillbaka, och hon erinrade sig att hon var Clarissa Lovel, för hvilken lifvet ej egde mycken glädje. — Kan jag hemta något åt er? frågade kaptenen oroad af hennes blekhet. — Jag tackar er så mycket. Jag vet att förfriskpingsrummet ligger långt härifrån, men om det ej skulle göra er allt för mycket besvär att gå dit, skullo jag gerna vilja ha litet vatten. — Jag skall genast hemta vatten åt er. Men jag fruktar verkligen att ni är illamående, sade kaptenen i det han oroligt betraktade henne och ogerna ville lemna henne af fruktan för att hon skulle svimma innan han hunne tillbaka. — Nej, jag är visst icke sjuk — endast litet trött. Om ni låter mig hvila här en stund utan att tala, är jag tacksam. Hon slöt till hälften sina ögon. Det svindlade i hennes hufvud och hon erfor verkligen en känsla lik den som föregår en svimning. — Bästa miss Lovel, jag skulle vara ett odjur för att plåga er. Jag skall genast hemta vattnet. Han skyndade bort. Clarissa drog en djup suck och den pinsamma känslan af svindel försvann till en viss grad. Allt hvad hon behöfde var luft, tyckte hon. Hon reste sig hastigt upp från soffan och gick ut på balkongen. Dernedanför låg floden. Ej en krusning syntes på vattenytan, ej en susniog hördes från träden på stranden.