Göteborgsposten – 6 november 1871, sida 1

— Har han lofvat er det? frågade den ooftorrättliga Lizzie. — Jag behöfver ej något sådant löfte af honom. Jag känner honom alltför väl för att hysa ringaste tvifvel i fråga om den saken. Pappa skulle mer än en gång ha kunnat göra ett lysande parti sedan han blef enkling. Men ingenting har varit mer aflägset från hans tankar än ett andra giftermål. Jag har hört personer som beklagat ett sådant förhållande. — Ni har naturligtvis ej beklagat det? — Jag hoppas känna min pligt för väl för att vilja stå emellan pappa och hans lycka. Hade hans iycka befordrats deraf att han ingått ett giftermål — naturligtvis med en person som i afseende på ålder och ställning anstått honom — skulle jag ej ha tagit mina egna känslor med i beräkningen. — Det skulle jag väl tro, svarade Lizzie i något tviflande ton; ehuru det bör vara bra angenämt att ha en far alldeles för sig sjelf — för att ej tala om behaget af att vara en stor arftagerska. Men det värsta är att då en enkling vid er fars ålder får i sitt hufvud att han skall gifta om: sig, är han vanligtvis fallen för att bli förälskad i någon ung flicka. j Miss Granger stirrade på den talande med ett uttryck af djupaste förvåning. — Min far bli förälskad i en ung flicka! utropade hon. Hvilken falsk föreställning ni måtte ha fattat om hans karakter, då pi kan tänka er en dylik orimlighet! — Men ni förstår väl att jag ej talar specielt om