Göteborgsposten – 6 november 1871, sida 1

upplyser att stormbyar från N. fortforo och syntes vara starkast vid Kiga. I engelska Kanalen gingo starka dyningar. Väderleken, som under en längre tid varit för årstiden särdeles mild och behaglig, har med denna månads ingång ombytt karakter och under de senare dagarne har det varit ganska kyligt med flera graders frost om nätterna. Vid 10-tiden i går f. m. inträffade vid ostlig vind och omkr. 1 grads blid temperatur det första snöfallet för vintern, hvilket fortfor tills fram på e. m. då himlen klarnade och frost åter inträdde. Den sallna snön har dock icke blifvit qvarliggande på gatorna. Den 4:de November, Sveriges och Norges föreningsdag, firades härstädes i år medelst flaggning från en del i hamnen liggande svenska och norska fartyg samt tillställningar inom några privata kretsar. På aftonen samlades ett större antal af Chalmersska slöjdskolans elever jemte lärare till en festlig kollation å Lorensberg, dervid professor E. von Schoultz i vältaliga ordalag tolkade dagens betydelse. Offentliga föreläsningarne. Hr Rudolf Hjärue höll i Lördags sin tredje föreläsning, hvilken utgjorde en fortsättning och afslutning af det ämne han under de båda föregående afhandlat: Erik Gustaf Geijer. Efter att ha kastat en återblick på den töregående föreläsningens innehåll, öfvergick tal. till skildringen af Geijer såsom histöriker och politiker, dervid framhållande de inre och yttre orsakerna till det bekanta s. k. Geijerska affallet eller bans öfvergång från de konservativas till de liberalas leder, en öfvergång som, enligt Geijers eget yttrande, var föranledd af hans bistoriska studier. Vetande sig vara en auktoritet kände han sig af sin pligt manad att under den tidens politiska oro, då en representationsförändring var fältropet, ställa sig i de liberalas leder, stäfja deras oskick och söka åvägabringa frågornas lösning utan skakningar. Derigenom började för honom ett nytt lif, men också nya strider och sorger. Samvetstriden blef hans tröst under dessa, ty han hade ej skäl att ångra hvad han gjort, ehuru hans motståndare misstydde hans affall och sökte nedsätta honom derför. Ej ens sådana män som Israel Hwasser, Atterbom och Palmblad bedömde denna hans handling rättvist, och Fryxell riktade ett anfall mot honom som synbarligen var ämnadt att fälla honom till marken. Geijer försvarade sig häremot, men denna art af skriftställeri var honom motbjudande. Sedan han med ovilja nedlagt pennan, apptogs den af andra, och anfallets syfte uppnäddes ej. Geijer blet ej den som förlorade på detsamma Ual. skildrade derefter det förhållande af ömsesidig tillgifvenhet och aktning som rådde mellan konung Carl Johan och Geijer. Sådana män som dessa kunde ej bedömas rätt af den stora allmänheten, men sjelfva förstodo de och högaktade hvarandra. Geijer blef erbjuden en statsrådstaburott, men ban afslog den, emedan han ansåg sig kunna bättre gagna sitt land såsom historiker än statsman, Det honom äfvenledes erbjudna adelskapet afslog han af grundsats. Uppställde man den frågan om fäderneslandet vunnit eller förlorat på det Geijerska affallet, trodde tal, att man kunde besvara den dermed, att hvad det vunnit mångfaldigt uppvägde hvad det förlorat derpå. Tal. afslutade skildringen af Geijer såsom historiker och politiker med att citera följande uttryck af honom i en uppsats om Polen: Olyckligt det folk som i fråga om sjelfständighet litar på någon annan än Gud och sig sjelf. Derester öfvergick hr Hjärne till teckningen af Geijer såsom talare och vältalare, berörde det af honom vid 20 års ålder författade och med Svenska akademiens stora pris belönade ÅAÅreminnet öfver Sten Sture d. ä., hvari en ny smak framskymtar gentemot den dittills rådande vigt som fästats vid sjelfva frasen, ofta på sanningens bekostnad. Tegnr yttrade en gång om honom: Geijer är vår störste konstdomare. Hade han velat egna sig åt skaldekonsten, skulle han äfven deri ha öfvergått oss alla. Om också i detta yttrande ligger någon öfverdritt, är det dock af intresse såsom utvisande hvad Tegnr tänkte om honom. Tal. fästade sig vidare vid hvad Geijer varit såsom filosof. Någon egentlig filosofisk skola tillhörde han ej. Han bröt sig ut från det Schellingska systemet och studerade filosofien för lifvet, ej för skolan. Hos honom stod tanken i oupplöslig förening med känslan, aAmAh .g6 ne