Göteborgsposten – 3 november 1871, sida 1

chicagos brand. Robert Watt befinner sig, som vi förut varit i tillfälle omnämna, för närvarande på en resa i Förenta Staterna och skrifver derifrån högst intressanta bref till sin tidning i Köpenhamn Dagens Nyheder. I medlet af sistl. September månad anlände han till Chicago och gjorde derifrån utflykter i den omkringliggande nejden, hvilka jemte den stolta staden sjelf skildrades i en serie bref. Slutligen blef han ögonvittne till den förfärliga eldsvåda, som i början af sistl. Oktober lade största delen af Chicago i aska och har i sin tidnings senaste nummer deraf gifvit en skildring, som i raska drag låter dessa olycksdagars skräckscener passera förbi läsarens ögon. Vi taga oss friheten att ur detta intressanta bref här nedan återgifva det väsentligaste: Chicago d. 12 Oktober. Chicago ligger i ruiner. Vesterns stolta hufvudstad, föremälet för hela Amerikas beundran, staden af tusende intressen erbjuder numera endast anblicken af en rykande grushög, — och hela denna förvandling är följden af ett enda dygns tilldragelser. Under loppet af 30 år höjde sig Chicago från en oansenlig by till en praktfull hufvudstad och alla åsågo med förvåning dess ovanligt hastiga framåtskridande, men tjugofyra timmar voro nog att ånyo jemna den med marken; ty hjertat af Chicago, de qvarter, som egentligen gåfvo staden sitt värde, finnas icke mer och längs floden, som utmynnar i sjön Michigan, är numera ännu mer ödsligt än den gäng då indianerna ströfvade kring på den sumpiga slätten, ty då låg ännu naturen i sin dvala, hvaremot blicken nu rastlöst sväfvar hän öfver en bild, så fasaväckande, så nedtryckande, så gränslös i all sin enformighet, som någonsin fallit på en menniskas lott att få skåda. Olyckan är ännu så stor, så gripande till hela sin karakter och så oberäknelig till sina följder, att de ord, som med telegrafen trån den brinnande staden, sändas ut kring hela verlden: Tron det värsta och I skolen dock vara långt från verkligheten!, blott är en sorglig sanning. Den mest lifliga fantasi förmår ej fatta den verklighet, som vi i dessa dagar ständigt haft för våra ögon. Den förfärliga torka, som under loppet af flera månader herrskat i de flesta staterna, hade beredt väg för det som komma skulle. Från den första i denna månad har Chicago ständigt blifvit uppskrämdt af mer eller mindre svåra eldsvådor; eldsvådan i det stora värdshuset vid State Street, stadens vackraste gata, hvarvid för mer än million gick upp i lågor, väckte en viss uppmärksamhet, men allmänheten greps dock först at en viss oro, då elden utbröt på stadens vestra sida Lördagen d. 7 på aftonen, och flammorna rasade så fruktansvärdt, att alla byggnaderna på en sträcka af 16 tunnland helt och hållet förstördes. Hela Söndagen ordades blott om denna förödelse, som härjat så mycken egendom och gjort så många fattiga familjer husvilla. Folk vallfärdade till platsen och åsågo med fasa de nedbrända tomterna, och öfverallt hörde man bemärkas, att Chicago lyckligtvis icke tillförne varit hemsökt af en sådan olycka, Ingen anade väl då att eldfacklan några timmar senare skulle svängas öfver den till undergång invigda staden på ett sådant sätt, att ryktet derom snart skulle ila kring hela jorden. Som brandens utsträckning förmedligen redan är tillräckligt bekant, vill jag endast meddela hvad jag sjelf sett eller fått höra af ögonvittnen. Söndagen d. 8 Oktober på aftonen gingo alla till hvila förtröstande på att elden i den vestra stadsdelen var undertryckt; men snart derefter ljödo ånyo de hemska brandsignalerna; elden hade brutit ut en half mil från det förra brandstället, enligt någras berättelser i följd af att en ko sparkat omkull en petroleumslampa i ett stall, då en piga skulle mjölka henne, och enligt andra att det varit mordbrand. ÅÄnnu har ingenting med full visshet blifvit uppdagadt derom, men en mängd omständigheter, till hvilka jag sedermera skall komma, ger vid handen att det senare förhållandet troligen är det sannolikaste. Vid ofvnanamnde tid befann jag mig på en landsman hr Ferd. Winslows landtställe 3 mil utanför staden i nordlig riktning, och händelsen gjorde, att jag var den förste på stället som varsnade elden. Jag väckte husets egare och vi begåfvo oss upp på taket för att taga elden i betraktande. Klockan var då omkring 412 och vi sågo redan ett haf af flammor sträckande sig öfver vestra sidan af Chicago ; ljusskenet var så starkt, att allt omkring oss låg som i en klar månskensbelysning, oaktadt vi voro på minst två mils afstånd från brandstället, och en mer och mer tilltagande storm underblåste på det kraftigaste eldens framfart. Tills bortåt kl. 2 iakttogo vi elden, som utbredde sig från V. till SV., sågo kyrkor och andra större byggnader störta samman, hörde explosioner i mängd, men beslöto att om möjligt taga en kort hvila, innan vi begåfvo oss till Chicago. Knappt hade vi tillslutit ögonen förrän en vagn körde in på gården. Ett par personer kommo springande upptör trapporna och gjorde allarm. Det var tvenne af de i skandinaviska banken anställde embetsmännen, chefen för ångbåtsoch emigrationsdepartementet, svensken hr Sundell, och kassören, t. d. dansk officer, hr Gandil, som tillika med den danska bokhandlaren hr Frantzen och hr H, Hertz, nyligen hemkommen från Europa, hade varit lyckliga nog att kunna rädda bankens vigtigaste böcker och papper, och som nu hade bragt dem i en provisionel säkerhet. Sjelfva bankbyggnaden hade för omkring en timma sedan störtat samman och hela det stora och för sin rikedom och prydlighet så med rätta beundrade affarsqvarteret af staden bildade nu ett enda omätligt haf af lågor. Klockan mellan 2 och 3 sprang gasverket i luften med en knall, som skakade allt på flera mils omkrets, i det en ofantlig hvitaktig eldpelare höjde sig mot himlen. Från den vestra sidan hadej elden sprungit öfver floden och rasade nu på den södra bland dess kolossala packhus, bankbyggnader, hoteller, teatrar och palatser, hvilka snart sjönko samman som korthus. I ett nu svingade vi oss upp i vagnen och ilade rn ee -— . ..