Göteborgsposten – 2 november 1871, sida 2

Min dotters vanor äro rörliga och verksamma, snarare än litterära. Ej heller skulle jag vilja uppmuntra henne till att egna mycken tidq åt litteratur, såvida ej de arbeten hon läste vore af en mera gedigen beskaffenhet. Jag har aldrig funnit någonting stort uträttadt af läsvurmar bland mina egna bekanta. — Men nutidens storo män ha i allmänhet varit män med vidsträckt beläsenhet, eller hur? — Jag tror ej det, lady Laura. De ha kommit långt med liten lärdom. Naturligtvis finnas talrika undantag bland de högsta klasserna — statsmän och så vidare. Men för att vinna framgång i def vanliga praktiska lifvet tror jag att det är bäst för en menniska om hon har sin hjerna så klar som möjligt från all boklig lärdom. Under det mr Granger och mylady afhandlade denna fråga, gick Clarissa till bokhyllorna och sökte efter några böcker. Daniel Granger följde med blicken den unga fickans rörelser. Ingenting kunde vara mera oväntadt för honom än sammanträffandet med Marmaduke Lovels dotter. Han hade under första året efter sitt tillträdande af Arden gjort sitt bästa för att komma på vänskaplig fot med mr Lovel, men alldeles misslyckats i detta välmenta försök. Några personer skulle i mr Grangers ställe ha blifvet stötta öfver en sådan köld. Men Daniel Granger var ej sådan; det låg ej i hans lynne att underskatta den fördel andra borde finna af hans vänskap eller beskydd. En bana af oafbruten framgång hade ökat det sjelfförtroende naturen nedlagt i hans karakter. Han kunde der före ej et) enda ögonblick föreställa sig att den fordne