Göteborgsposten – 2 november 1871, sida 2

SlÅd) over att aterse honom på scenen och mottogs med lifliga applåder. — Nästkommande Måndag lärer hr Thegerström för första gången uppträda på Dramatiska teatern, då komedien Jag uppföres. Från Utlandet. Den franske undervisningsministern Jules Simon har vid Institutets öppnande i Frankrike hållit ett tal, hvilket f. n. gör sin rund genom pressen och torde vara af stort intresse för isynnerhet konstens och litteraturens vänner, på samma gång det i en briljant form tecknar Frankrikes nu och förr genomståndna pröfningar samt med manlig förtröstan hänvisar på framtidens mål. Han framhåller först, dermed vederläggande af franska tidningar förut lemnade uppgifter, att under tyskarnes belägring af Paris ingen af dettas samlingar eller monumenter förstördes. bDet i 21 dagar ihållande bombardementet splittrade icke ens en staty. En kanonkula gick genom Pantheons kupol, utan att skada målningarne af Gros. Andra dyrbara saker räddades som genom ett underverk. Men det var ej så under Kommunen. Han fortfor: Upproret sökte att kullkasta regeringen endast för att spränga samfundet. Detta medgaf man högt. Hvad tänkte det sätta istället för den ruin, som det sökte att skapa? Ingen vet det, ty nu för tiden ha socialisterna inga skolor. Alla deras skolor äro öfvergifna. De ha soldater, generaler, ledare, men de ha ej några apostlar. Deras skriftställare sysselsätta sig endast med negationer. Vi veta derför icke, hvad Kommunen tänkte utföra, men vi veta bestämdt hvad den angrep, och det var vår civilisation. Då den under sista dagarne af sin tillvaro brände ned de monumenter, som voro en prydnad för Frankrike, men tillhörde verlden, betraktades detta som en handling af förtviflan; men det var ej så; Kommunen fullföljde det värf den föresatt sig. Den hade varit ur stånd att tillintetgöra en af sina fiender, landets lagliga regering, men den gjorde sin andre fiende, civilisationen, allt det onda, som den i sin dödsångest kunde tillfoga. Den skall en gång bli på följande sätt tecknad: en makt som med full öfverläggning sätter eld på biblioteker och musser. Den eld, som den anlade, förtärde Tuilerierna, Hötel de Ville, Finansministeriet, Palatset vid Quai dOrsay och Hederslegionens Palats. Den förstörde ända till det sista bladet i flera af våra stora boksamlingar: biblioteken i Louvren, Hötel de Ville, polisprefekturen och statsrådspalatset. Vi ha förlorat praktfulla gobelinstapeter, utförda efter Raphael, Boucher, Lancret och flera moderna mästare. 222 gamla tapeter, monumenter af denna konst, i hvilken vi ha så få medtäflare, ha försvunnit i lågorna. Slutligen underrätta direktörerna för Observatoriet oss om förstörelsen af tvenne instrumenter för geodesi och ett astronomiskt ur. Den stora jordgloben har ansenligt skadats, men icke de vigtigaste delarne. Under en hel dag darrade en och hvar för Louvrens museum. Men elden hejdades vid sjelfva Louvrens skattkammare. Om morgonen till den olyckliga dagen upptäckte vi petroleumsfat under Luxembourgspalatset och tillochmed i hvalfven till det palats, hvari vi nu äro församlade. Det är förvånande, att vi icke ha större förödelser att beklaga. Biblioteket vid Rue Richelieu har icke förlorat en volym, en medalj. De nationala arkiverna ha blifvit räddade; Frankrikes historia har räddats. Alla våra offentliga biblioteker, Arsenalen, Sainte Genevicve, la Mazarinine, Sorbonne, samt biblioteken i Luxembourg och Corps Legislatif, så utmärkt dekorerade af Eugene Delacroix, qvarstå orörda. Det nationala tryckeriet och Myntet ha ej lidit någon skada. Ett sönderslaget fönster och försvinnandet af några få saker hindra oss icke ifrån att kunna säga, det vi helt och hållet räddat Medaljmusset. Gobelinsfabriken, som man först trodde ha förstörts och hvilken lidit stora förluster, har kunnat återupptaga sina arbeten och är nu i full verksamhet. Luxembourgs museum, oaktadt explosionen af ett krutmagasin; Hötel de Cluny, med dess skatter; Ecole des Beaux-Arts; Sainte-Chapelle; NotreDame, alla våra kyrkor, från S:t Germain des Präs och S:t Germain YPAuxerrois till Madeleine, ha äfvenledes undsluppit fiendens bomber och Kommunens facklor. Europa kan komma. Vi äro i dag, hvad vi voro i går: verldens främsta stad för studier. Sjelfva ruinerna skola inom kort försvinna. Det säges, att Paris municipalråd beslutat uppföra Hötel de Ville enligt Domenico Boccadoros utkast. En at våra största konstnärer skall åt oss återställa Tuilerierna i den af Philibert Delorme tänkta smakfulla formen. Öppna arkader, ersättande de solida byggnader som uppfördes at Jean Brillant och Pere Ducerceau, skola sammanbinda det nya palatset med Louvrens båda stora flyglar och sätta Carrouselplatsen i omedelbar förbindelse med trädgårdarne. Det behöfs blott ett ord från Nationalförsamlingen för att återupprätta Vendömekolonnen på dess piedestal. Den enskilda industrien är sysselsatt med att kanta Rue de Rivoli och Quai dOrsai med vackra hoteller. Slutligen skall Hederslegionen återställa sitt palats, utan någon annan hjelp än från sina medlemmar. På detta sätt skall Paris inom få månader ha återvunnit och möjligen äfven ökat sin glans. Paris skall åter skapa Paris. Men huru mycken tid, hvilka uppoffringar skall det icke kosta oss att återupprätta Frankrike! Det skall på andra ställen redogöras för, hvad det förlorat i blod och skatter. Här, i denna åt litteratur, vetenskap och konst egnade sal, böra vi endast göra oss reda för dess ställning i afseende på intellektnel och moralisk styrka. Detta är den stora fråga, som det åligger ett folk att taga i betraktande. Der män stå qvar, är nationen icke förstörd. Frankrike har redan visat vid mer än ett tillfälle, att det kan återupprätta sig. Den stora olyckan vid Sedan var icke den första, som det utstått. Utan att gå längre tillbaka i historien, och inskränkande oss inom gränserna för vår egen lifstid, äro vi icke nästan samtida med Waterloo?... Syntes Frankrike under de 30 år, som följde på detta nederlag, då det var ruineradt, akväpnadt, stympadt, verkligen så nedtryckt? Gick det utom sina egna gränser efter ideer och inspiration? Kände det sig utan mod att tänka, skrifva eller strida, att erbjuda sitt blod för nationernas oberoende och för sin egen frihet? Hade det icke inom litteraturen — jag talar endast om de döda och nämner endast de största: Chateaubriand, Lamennais, Lamartine; i vetenskapen: Georges Cuvier, Geoffroi Saint-Hilaire, Arago; inom de sköna konsterna: Boieldieu, Herold, Auber, Gros, Gårard, Gericault, David, dAngers, Ingrås, Henri Scheffer, Horace Vernet, Paul Delaroche, Eugene Delacroix; i filosofi: Royer Collard, Maine de Biran,