Göteborgsposten – 2 november 1871, sida 2

Laromiguidre, Jouffroy, Victor Cousin, de Maistre, de Bonald; i juridiken och lagstiftningen: general Foy, Berryer; i journalistiken Armand Carrel; i förvaltningen och politiken: Lain, de Serre, Baron Louis, de Villtle, Martignac, Casimir Perier? Bakom dessa män, i främsta leden, en hop unga tänkare med nya idfter och lidelsefullt kämpande för friheten, men äfven, och detta är beviset på en stor tid, för en skola eller en, teori. Om det behöfdes att åtaga sig ett ansvar, att tillochmed sätta sitt lif på spel för en stor sak — så gjordes det. Om det var nödigt att arbeta kraftigt och länge — så grep man värfvet an med mod och fortsatte det med ihärdighet. Hvarje tidning var säker om sina medarbetares och sina läsares trohet, emedan de höllo tillsamman och lefde tillsamman. Hvad var Globe? En skola. Hvad var National? En armG. Frankrike, segerrikt utan strid, började åter leda verlden. Hvem skulle efter fördraget af d. 20 Nov. 1815 ha trott, att det skulle så snabbt återuppsätta sig och med sådan glans, fastän generationen tycktes vara utmattad genom kriget och en lång diktatur? Det är samma förhållande i dag. Vi måste blicka högt och långt för att åter kunna hoppas, och vi mäste se oss sjeltva, sådana vi äro, och bedöma oss utan skonsamhet, för att upptäcka hjelpmedlet. Vi ha, förutom våra materiela olyckor, mycken moralisk ruin att beklaga. Denna feberaktighet, som drifver själen att fatta manliga beslut, har under de sista 25 åren högligen slappats. Vi ha gjort ett helt annat bruk af vår verksamhet. Vi ha satt i stället tör ära penningar, i stället för arbete börsspel, i, stället för trohet och heder skepticism, i stället tör konflikter mellan partier och doktriner täflan mellan intressena, i stället för skolan klubbar, i stället för Mehul och Lesueur balladsjungandet. Att fira det dåliga lefnadssättet, att behandla lösaktiga qvinnor som drottningar, att blända våra ögon med deras prakt, att fylla våra öron med deras orgier, våra själar med deras uselhet, våra hjertan med deras tomma lidelser; att hjelpa dem i deras slöseri såsom det offentligas plundrare, att applådera dem, att slösa på dem allt, hvad verlden kunde gifva — nöje, rykte, makt; att skratta åt moralen, att förneka den; att tro på ingenting, förutom framgången, att bry sig om ingenting annat än nöjet, att vörda ingenting annat än styrkan; att ersätta arbete, ett allvarligt och djupt studium med en alstringsrikhet, som mångdubblade skrifterna, men icke frambragte några egentliga verk; att tala innan man tänkte, att föredraga buller framiör ära, och bringa handlingar och doktriner på deras spets, för att undvika nödvändigheten af att beundra, tro eller lyda dem; att skapa ett system af sqvaller och göra en institution af falskhet; är allt detta det skådespel vi åsett? Ar detta det samfund, hvari vi lefvat? Och om så är, böra vi icke erkänna, i trots af de sista timmarnes hjeltar och martyrer, att vi blifvit besegrade före Sedan? Jo, vi laro inom oss orsakerna till vårt nederlag. Och sedan han sålunda målat det förflutna, hänvisar han på framtiden, som ännu icke bör gifvas förlorad, ty det finnes en moralisk seger att vinna: segren öfver oss sjelfva.