Göteborgsposten – 1 november 1871, sida 1

var hennes hufvudsakliga nöje, och det är naturligtvis något svårt att blända gamla vänner. Under de två dagar som följde efter Geraldino Challoners afresa var lady Laura vid sin aldragladsste sinnesstämning. I sina samtal med Clarissa hade hon en mycket hemlighetsfull min, tystnade ofta midt under talet för att gifva den unga flickan en kyss och betraktade henne emellanåt under några minuter med sitt ljufvaste småleende. — Min bästa lady Laura, hvad tänker ni på för angenäma saker? frågade Clarissa förvånad. Ni ser så hemlighetsfull ut i dag, och af ert sätt mot mig ser det ut som om jag på något sätt vore inblandad i hemligheten. — Och tänk om det vore så, Clary — tänk om jag gjorde upp planer för er lycka? Men nej, det är alls ingenting. Ni vet huru mycket jag håller af er, Clary — lika mycket som om ni vore min yygre syster; det finnes ingenting som jag ej skulle vilja göra för ätt botrygga er lycka. Clarissa skakade sorgset på hufvudet. — Min bästa lady Laura, huru god och ädelmodig ni än är, står det ej i er makt att göra det, sade hon, såvida ni ej kan förmå min far att älska mig eller bringa min bror lyckligt hem igen. — Eller gifva er tillbaka Arden Court? inföll lady Laura småleende. — Ah, detta är den vildaste dröm af alla! Jag vill ej ons bedja försynen om dess uppfyllande. Jag skulle