Göteborgsposten – 1 november 1871, sida 1

: — versättningar och går öfver scenen i en bear betning, som synes gjord med ej ringa dramaisk behändighet. Och så spelas det — ja, ni svenskar, som tycka om starka uttryck, skulle otvifvelaktigt säga förtjusande. Posthumus är Vilhelm Wiehe och Imogen mill Dehn. Hvad den förstnämnde angår, så har man ju länge haft klart för sig, att han är på god väg att uppnå en likaså utmärkt plats i vår teaterhistoria som dennas fordom strålande stjernor och hans sista glansroll kan sålunda endast bekräfta, hvad man redan förut antog för gifvet. Hvad deremot angår m:ll Dehn så har hon onekligen som Imogen ötverträffat allas förväntan och man vågar numera bysa en till visshet gränsande förmodan om att denna unga dam skall bli en skådespelerska af första rangen och isynnerhet i det allvarliga skådespelet på hvilket område teatern just icke eger öfverflöd af dugliga, qvinliga krafter — bli den danska scenen till stor nytta. Cymbeline är, som sagdt, säsongens mest betydelsefulla nyhet; den har ej haft och den skall måbända ej få många andra. Några äro dock bebådade och bland dessa må särskildt framhållas en af hr Alfred Plinch gjord öfversättning af Moligres Tartuffe med hr Rosonkilde i titelrollen, äterupptagandet af Oehlenschlägers Hakon Jarl med Vilhelm Wiehe som Hakon, en roll som både han sjelf och publiken länge önskat måtte anförtros honom samt en jemväl at hr Flinch gjord fri bearbetning af Alfred de Mussets lyriska drama Carmoisine, som skall uppföras på vår scen under namnet Flickan från PalermoMen det är sannt, jag hade så när glömt det, som bör ha största intresset för mina svenska läsare. Af Frans Hedbergs Stolts Elisif har prof. H. P. Holst gjort en öfversättning, som är ämnad att inom kort uppföras på vår kungliga teater. Apropos kunglig. Ja, detta åpropos borde måhända af skyldig respekt för majestätet alldeles icke ha kommit tram som ett åpropos, utan kanske tvärtom ha utgjort början af mitt bref. Men der kom det nu icke till att ske och derföro är jag nu nödsakad att anbringa det här. Efter hvad man vid hofvet berättar, skall konungen anträda sin länge projekterade utländska resa redan i slutet at nästa månad. Han säges då skola atlägga ett helt kort besök vid det engelska hofvet och så framemot jultiden ankomma till Athen, der vistandet blir af längre varaktighet. Tillsammans med drottning Louise och prinsessan Thyra skall han derefter i minst en månad fortsätta resan, som då närmast skall gälla Italien. Kronprinsen, som under konungens resa skall förestå regeringen här hemma och följaktligen under denna tid ej kan lemna landet, ämnar istället i början at nästa månad företaga en resa till Sverige, för att deltaga i kung Carls jagt. Så berättas det vid hotvet och att uppgifterna äro riktiga, det har jag ur andra pålitliga källor. I följd häraf råder mycken rörelse vid hofvet, men ännu mer af ett annat skäl. Måhända är det redan bekant, att österrikiska sändebudet vid vårt hof, baron v. Eder, har blifvit rappellerad af sin regering. Härmed sammanhänger en liten pikant historia. Etter det baronen ea längre tid varit totalt försvunnen från hela den diplomatiska verlden, mötte han en vacker dag konungen på Langelinie. Baronen gjorde front och helsade på öfligt sätt majestätet, men han var icke ensam, han hade ett fruntimmer under armeu. Påföljande dagen skickade konungen bud, att han önskade att göra ett besök hos baronessan v. Eder. Men nu var baronessan v. Eder icke baronessa v. Eder och man såg sig nödsakad att underrätta H. M:t om, huru saken i verkligheten förhöll sig. Denna tilltalade honom i så ringa grad, att ban uttalade en önskan om att se baronen aflägsnad från den honom betrodda posten och sändebudets liaison visade sig sålunda ha varit en i ordets egentliga mening ÅLliaison dangereuse. Paul Pry. MO (—k— —