känsla af att detta giftermål var på något sätt en olycka för henne. Hon var fullkomligt säker på att lady Geraldine ej tyckte om henne, och att George Fairfax såsom lady Geraldines man ej kunde vara hennes vän. Hon tänkte mycket härpå under de tråkiga veckor som föregingo giftermålet och undrade huru det kom sig att hennes hjerta var så beklämdt. Hvad hade hon förlorat? Liksom hon en kort tid förut varit förvånad öfver att lifvet föreföll henne så gladt, var hon nu förvånad öfver att det föreföll henne så dystert. Det förekom henne som om hennes tillvaro plötsligt förlorat all färg, som om hon en liten tid vandrat i någon förtrollad region och nu plötsligt fann sig utskuffad ur denna till den kalla verkligheten. Minnet af hennes sorger kom tillbaka med plötslig skärpa. Hon hade på sista tiden nästan förgätit dessa sorger — broderns förvisning, faderns kallsinnighet, allt som gjort hennes lif dystert och hopplöst. Hon tänkte med rysning på framtiden. Hvad hade hon att hoppas — nu? Det var i slutet af Augusti som lady Geraldine for till London och George Fairfax begaf sig norrut till sin vän. Man sysselsatte sig ifrigt med anordningarne för bröllopet och mest af alla var lady Laura upptagen. Om Clarissa Lovel kunnat slippa ifrån allt detta bråk och de ständiga rådplägningar som lady Laura höll med sina favoriter rörande den stundande högtidligheten — om hon på något sätt kunnat undvika alltsammans och isynnerhet sin befattning såsom brudtärna, skulle hon ha blifvit mycket glad. En plötslig längtan efter det fullkomliga lugnet, det händelselösa lifvet i Qvarngården hade