Göteborgsposten – 31 oktober 1871, sida 1

Bref från Stockholm. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) ö Stockholm d. 29 Oktober. I Thorsdags slutade ändtligen ministerkrisen. Stora ansträngningar hade gjorts för att bilda en ny konselj; men alltjemt förgäfves. Hvarje gång en ministerkombination var färdig, gick den sönder. De män som erbjödos att gå in i statsrådet afsade sig förtroendet, anförande skäl som voro fullt antagliga; de som ville bli statsråd, som med förtjusning skulle antagit kallelsen, och som genast skulle tackat och tagit emot den, blefvo ratade, emedan de icke kunde uppvisa Årena betyg. Situationen var nu sådan, att då konungen uttryckligen uppmanade de fungerande statsråden att qvarstå vid sina befattningar, dessa (statsråden) måste återtaga sina afskedsansöknigar. Det är otvifvelaktigt att de gjorde det ogerna, men det är lika otvifvelaktigt att deras åtgärd både då de förklarade sig vilja afgå och då de återtogo sina funktioner, gillas af hela den bättre delen af nationen, hvilken lyckligtvis är den vida öfvervägande. Derom råder ingen tvekan, att ju konseljen måste bestå af ansedda män — eller som grundlagen säger: af kunniga, erfarna, redliga och allmänt aktade män — således icks af akrobater, så qvalificerade, att de på sina meritlistor endast kunna uppföra att de applåderats och inropats af en majoritet, hvars omdöme på det politiska området ej är af synnerlig vigt. En sådan ministår som landtmannapartiet kan erbjuda, har faktiskt bevisats oantaglig. Men hvari skulle då bevisningen ligga? torde man fråga. Svaret ligger nära till hands. Den tidning här på platsen, som ifrigt eftersträfvat anställning som publicistisk månadskarl hos landtmannapartiet, har aldrig dristat framkomma med någon lista på statsrådskandidater, tagna ur landtmannapartiets leder, en underåtenhet som visst icke orsakats af blygsamhet, utan helt enkelt af oförmåga att uppställa presentabla namn. En annan tidning, som utgifves i Göteborg och visst icke kan tillvitas blygsamhet, hvilken nyligen bestämdt uttalat att konungen skulle Åöfverloemna den nya rådkammarens bildande åt dem som dikterat (riksdagens) beslut i försvarsfrågan och som förut pläderat för en landtmannaministöre inkallande, har icke heller uppgifvit af hvilka denna ministör skulle bestå; och hvarför icke? Månne väl emedan han icke ville använda någon pression på konungen? Men ett sådant skäl vittnade ju om en otrolig, och tilläggom det, obefintlig blygsambet. Nej, orsaken är helt enkelt den, att namnlistan på en landtmannaminister skulle väcka allmänt åtlöje, och detta skulle äfven drabba honom sjelf. Att emellertid den lösning som ministerkrisen nu fått, alldeles icke slagit ut efter landtmannapartiets förhoppning och beräkning, framgår af ofvan antydda månadskarls yttranden redan dagen efter Posttidningens meddelande att statsrådets medlemmar beslutat qvarstanna vid sina befattningar. Han hade förut betonat att konungen skulle tvinga dem att stanna qvar; nu sedan de öfvertalats att så göra, hånas de af honom så mycket han förmår. Han får nog belöning derföre; åtminstone vore det mycket otacksamt om ej hans principaler ökade sina inköp af hans produkter. Med temlig visshet kan antagas, att landtmannapartiets opposition nu skall blifva än mera hänsynslös än tillförne. Derpå måste de nuvarande statsråden bereda sig. För nämnde partis ledare är det af stor vigt att, då de ej förmått höja sitt eget anseende, nedsätta sina motståndares, och såvidt de förra förmå, skola de med stort nöje äta upp de senare. De konstatera dermed den sats, som Vogt dref vid arkeologiska mötet i Bologna. Han påstod nemligen -att menniskoätande spåras allestädes, att då det, som är allmänt, äfven är nödvändigt, så är menniskoätande ett för menskligheten nödvändigt genomgångsstadium, och slutligen att det var en fullkomlig villfarelse att seden att äta sina medmenniskor berodde på en viss sinnesråhet, tvärtom, denna sed tillhör allenast en ganska långt framskriden civilisation. Ninistören Adleroreutz måste således bereda sig på att falla offer för landtmannapartiets Åganska långt framskridna civilisation. Men en omständighet tager jag mig friheten framhålla i anledning at den timade miuisterkrisen. Landtmannapartiets målsmän inom pressen ha flera gånger framhållit, dels att en minister måste afgå då den har riksdagsmajoriteten emot sig, och dels att ur denna majoritet måste den blifvande ministeren tagas. Men detta måtte dock hufvudsakligen