Göteborgsposten – 26 oktober 1871, sida 2

det sara värdt, att de skulle besegras af det stör! antalet. Fastän det ryska riket som bekant ti jr I folkmängden står öfver det tyska, är likväl icl denna förmån tillräcklig för att förvissa det om sc ger; dåliga finanser, en mindre utvecklad industr rde långa afstånd som måste tillryggaläggas, al detta gifver det en uppenbar underlägsenhet; det ka omöjligen såsom Tyskland nyligen gjort, på tre vec kor kasta 800,006 man till gränsen och underhåll dessa fullstäudigt under hela kriget. Ryssland skal om det är ensamt, duka under, likasom äfven Öster rike skulle göra det. Ryssland bör ej heller glöm ma, att det inom sig och i alla samhällsställninga räknar många tyskar. I den afgorande stunde skola alla dessa tyskar befinnas vara förbittrade fien der, hvilka ha god kunskap om alla de ryska ange lagenheterna, vägvisa fienden) öfverallt och med för härjningar betala den gästvänskap, de åtnjutit. Det tyska riket är, såsom man ser, på väg at bemäktiga sig diktaturen i Europa. Har det ocksen sådan afsigt? Det var icke i går, som pangermanismen förs kastade sin blick på trenne territorier, hvilkas öde bebådas af det öde, som drabbat Elsass och Lothringen. De äro inom den österrikisk-ungerska monar kien det egentliga Österrike och Tyrolen; inom ry. ska riket Östersjöprovinserna; inom det schweiziska Edsförbundet den del deraf, hvarest man talar tyska. Dessa territorier skola på ett eller annat sätt inom en mer eller mindre aflägsen tid, genom dens eller dess skull, ständigt efterfikade såsom Elsass och Lothringeu varit, till sist bli angripna. Jag yttrade nyss, och jag tvekar ej om att upprepa det: isolerade, förmå Österrike och Ryssland icke att motstå Tyskland, hvilket skall utvidga sig ända till Alperna och vid Donau, sätta sig i besittning af Östersjön och endast lemna en oviss oafhängighet åt Ungern. På detta sätt skall kejsardömet Tyskland stå mycket nära att bli Vesterns kejsardöme. Det är i detta ögonblick, som det skall hota Italien. Tyskarne påstå, att en hamn vid Adriatiska Ilafvet är för dem nödvändig; men det, som är för dem nödvändigt, öfvergår i deras tanke det, som är andras rätt till laglig besittning. Min afsigt är ej att fullfölja händelsernas lek i afseende på eröfring och försvar, seger och nederlag; denna lek är alltför invecklad för att man skall kunna komma bortom vissa konturer. Det är icke heller min afsigt att efterforska, hvad diplomatien och allianserna skola försöka, och om Ryssland och Österrike å ena sidan, England och Ryssland å den andra skola inse farorna af sin närvarande antagonism, eller om Tyskland och Ryssland skola vilja dela Europa sinsemellan, såsom Napoleon I och Alexander I en gång tänkte i Tilsit. I väntan på att framtiden skall medföra sina eventualiteter finnes det en sak, angående hvilken regeringarne redan börja tå ögonen öppna, neml. deras militära ställning. Denna är uppenbarligen i jemförelse med Tysklands lika mycket efter sin tid, som flintläsgevär och opansrade fartyg skulle vara det. De måste således sätta sig au niveau, och detta i all möjlig hast; ty faran står för dörren, och om hon uppnådde dem oförberedda, hvad skulle icke de och deras folk då nödgas ångra! Hvarje stat, stor eller liten, neutral eller icke neutral, bör, om han vill anses hafva någon betydelse i afseende på sitt eget öde, hafva icke allenasi en arm6, som omfattar alla de män, hvilka äro i stånd att bära vapen, utan äfven en arm, som kan snabbt mobiliserasDetta är det mål som hvar och en bör föresätta sig; derförutan finnes det icke mera någon räddning för någon. Må Ryssland, Österrike, Italien, Spanien, Danmark, Sverige, Holland och Belgien organisera fortast möjligt sitt nationala försvar, icke på foten af en konskriptionsarm6, utan af en folkhär. Och denna nödvändighet skall England sjelft icke undgå, oaktadt det skyddande hafvet och sin starka flotta. Om fastlandet dukar under, skall England följa, emedan det icke är i stånd att motstå den flotta, som det tyska riket, med antagande af en sådan eventualitet, skall kunna samla emot detsamma; och då skall det i sin ordning få veta, hvad en härjad Jord, plundrade städer, nedbrända byar och främmande segrares ok vilja säga. Den närvarande freden, den som Tyskland nyss påtvungit Frankrike, har således till omedelbar följd att ofantligt öka militärismen i Europa; hon syftar hän till, att ingen individ får finnas, som icke är med kropp och själ beredd för kriget. Ett bedröfligt och afskyvärdt resultat, men ett oundvikligt resultat; en tydlig förberedelse icke till fred, utan till krig. Detta är icke allt. I det krig, som tyskarne fört med Frankrike, ha de antändt de byar, som gäfvo tillflykt åt de franska trupperna, de ha skjutit de män, som buro ett gevär utan att ha en uniform, de ha fastbundit på sina lokomotiv städernas och kantonernas ansedda personer, af fruktan för jernvägsspårens borttagande. Kortligen, de ha systematiskt terroriserat. Och terrorismen är en krigsmaskin, likasom ett tändnälsgerär eller en bakladäningskanon. Ifrån det ögonblick, då civilisationens moraliska element icke utvecklar sig i lika mån med det vetenskapliga elementet, måste kriget få större utsträckning och våldsamhet; ty förstörelsemakten blir kraftigare och mera systematisk. Utan att vara hvarken härjadt eller brandskattadt såsom Frankrike, är Europa äfvenledes sjukt, och lider af samma sjukdom; jag menar, att det inträdt i en phase af desorganisation, som är farlig tör freden och säkerheten. Jag menar med sjukdom upplösningen af den princip, som syftade att af Kuropa göra en stor kropp, lefvande ett till en viss grad gemensamt lif; en upplösning som öfverlemnar det åt den råa styrkans och slumpens förfärande lek, utan det element som fordom sträfvade efter att moderera dessa båda krafters blinda väldsamhet. Jag sade fordom. Då vid det barbariska kejsardomes fall, som följde på det romerska riket, de moderna nationerna konstituerade sig, låg principen för ett gemensamt lif i katolicismen och påfvedömet, vars myndighet andligen modererade denna stora cropps rörelser. Då reformtionen krossat den relislösa enheten, kom jemnvigtsiden genom diplomatiens demedliog och blandade sig i de olika staternas fortållanden och krig. År 1815, efter de europeiska rälsningarne och Napoleon 1:stes fall, gjorde konunarne i en mycket berömvärd afsigt, hvilken tyvärr ikväl stödde sig på en bräcklig grundsats, legitimieten till den regel, som borde garantera tronernas ikerhet och naiivnernas oberoende. Sedan legitimieten icke längre aktades hvarken af nationerna. eller f konungarne, sökte folksuveräniteten, det vill säga en rätt som ett folk har att förfoga öfver sig sjelft, tt visa sig i Europa och der göra sig rådande; men enna rätt har nyss kastats till marken och sörtramats af Tyskland, hvilket, i trots af Nordslesvigs amt klsass och Lothringens kraftiga protester, med I ir ig intörlifvar desse båda provinser. I närvarande stund finnes det således mellan e curopeiska staterna hvarken nägon gemensam andg myndighet, eller någon diplomatisk och jemnvigtsegel, eller någon konungslig legitimitet, eller någon m. yksuveränitet. Allt har gått i vatten; och nu skola I H — c