Göteborgsposten – 26 oktober 1871, sida 1

skulle anse Geraldine vackrast af dem båda. Stackars barn! Jag tror att hon tycker om mig och har förtroende till mig. Jag önskar att Geraldine vore vänligare mot henne, jag önskar — Han uttalade ej denna sista önskan ens för sig sjelf, utan gick bort för att kläda sig till middagen. Under hela denna afton, som tillbragtes på ett mycket lugnt och familjert sätt, talade han ej ett ord vidare med Clarissa. Man skulle tillochmed kunnat tro att han omsorgsfullt och af bestämd föresats undvek henne. Han satte sig ner att spela schack med lady Geraldine, ett spel för hvilket han hyste stor obenägenhet. Men schack var en af Geraldine Challoners starkaste sidor, och denna ståtliga skönhet såg aldrig ståtligare ut än då hon satt framför ett schackbord, med sin sina hvita hand upplyftad öfver elfenbenspjeserna. Mr Fairfax förlorade fyra eller fom partier efter hvarandra, för hvarje gång ursäktande sitt eget vårdslösa spel med en kompliment åt Geraldine. Mer än en gång qväfde han en gäspning — mer än en gång irrade hans blickar bort till gruppen nära pianot, bland hvilken Clarissa befann sig, lyssnande till Lizzie Fermors sprittande dansmusik, under det hon med något tankspridd min, efter hvad mr Fairfax tyckte, bläddrade i en öppen notbok. Denna afton förekom verkligen Clarissa mycket tråkig, trots miss Fermors musik och lifliga prat. Hon saknade de halft skämtsamma, halft allvarliga samtal med hvilka George Fairfax brukat underhålla henne om aftnarno. Mr Fairfax lemnade ej sin plats vid schackbordet