Göteborgsposten – 26 oktober 1871, sida 1

tA Göteborg d. 26 Oktober 1871. Den tid är inne, då Göteborgs förtroendemän besluta om användandet af en del af den gåfva, som genom grosshandl. Sven Renströms storartade srikostighet blifvit vårt samhälles egendom. Det är ett grannlaga uppdrag, som härigenom blifvit dem anförtrodt, och med tacksamhet erinrar sig enhvar att det fallit i värdiga händer. Men de beslut, som här fattas, äro af så genomgripande betydelse för samhället i sin helhet att säkerligen icke ens någon bland dem, hvilka afgörandets rätt tillkommer, lär undra öfver att man äfven utanför deras krets söker göra sig reda för de bästa medlen att förverkliga gifvarens ädla e afsigt. I den diskussion om sättet för RenI n strömska fondens användande, hvari det all-s männa intresset för saken härstädes gifver sig s loft, erna derföre ock vi att med några ord deltaga. Med ett förutseende för olika tiders olika kraf, som man måste beundra, och med en sjelfförnekelse, som om möjligt ännu mera ökar värdet af den värdefulla gåfvan, har gifvaren öfverlåtit åt kommunalrepresentationen sin bestämningsrätt i det speciella, sjelf endast förbehållande sig att med vissa skrankor omgärda fondens användning, skrankor, hvilka mera torde åsyfta att förekomma fondens missbruk än bestämma dess bruk. Våra stadsfullmäktige äro således i detta fall icke blott testamentsexekutorer, hvilka endast skulle hafva att tillämpa formelt gifna bud, utan de ega att med ofvan antydda inskränkning handla såsom samvete och öfvertygelse dem föreskrifva. Äfven om en sådan åsigt skulle godkännas, att de i testamentet upptagna bestämmelserna om fondens användning böra i trots af deras positiva form anses snarare vara af negativ inskränkande natur — vi medgifva för öfrigt gerna att om denna mening sjelt olika meningar kunna föresinnas —, återstår likväl ett vidt fält der en redlig vilja att följa tostamentets ej blott ordalydelse utan andemening endast famlande kan röra sig. Diskussionen inom stadsfullmäktige, då de i beredningens betänkande intagna tvenne första motionerna afgjordes och vid hvilken man helt naturligt ej kunde undgå att taga de allmänna ledande grundsatserna i betraktande, ådagalade detta till fullo. I den gamla romerska lagen fanns för testamentens tolkning en regel fastställd, hvilken vi tro att också en nyare tid kunde hafva godt utaf att följa. Den innefattade att man framför allt skulle ställa sig på testators ståndpunkt; man skulle fråga sig: hvarför har han gjort detta testamente? hvilka voro de inre motiver, som förmådde honom till ett sådant steg? och ur den härigenom vunna allmänna synpunkt borde man sedan fortskrida till detaljernas förklaring. Tihlämpar man denna grundsats på nu ifrågavarande yttersta vilja, mötes man dock genast af ett par omständigheter, hvilka göra modifikationer nödvändige vid tillämpningen. Förklaring af detta testamente måste för all framtid periodiskt återkomma efter vissa års mellanskof, således äfven vid tidpunkter, då kännedom om testators personlighet ej mera finnes, och dessutom har Renström, såsom ofvan nämnts, med en försakelse som hos testamentsgifvare är ovanlig och med en skarpblick, som bedrar honom, förutsett att tider komma, då i följd af förändrade yttre förhållanden andra skola, bättre än han sjelf nu kunnat, döma om, huruledes hans allmänna syfte må fördelaktigast i det speciella och i verkligheten utforas. Men tillräcklig anledning blifver dock alltid qvar för att ätven här ej lemna den nämnda regeln alldeles ur sigte. För att komma till insigt i de ifrågavarande törhållandena, synes det oss vara af mindre vigt, om man kan för sin mening anföra något enstaka yttrande fäldt af testator till vittnen, hvilka ej varit för ändamålet särskilt tillkallade. En testamentsgilvare kan vara en stämningsmenniska, han såsom andra, och under samtal med en begåfvad intorlokutör kan han lätt för tillfället tycka sig hysa och uttala en vilja, hvilken han vid närmare eftersinnande för ingen del skulle vilja hafva ansedd såsom sin yttersta och som derför ej heller får något uttryck i testaments urkunden. Af vida större betydelse är der emot den kännedom om afsigten, som vinne: genom aktgifvande på hans karakter, hans hela personlighet, när den, såsom nu är fallet är fullt känd genom personlig bekantskap elle andras tillförlitliga berättelser för alla dem som nu skola fälla dem i frågan. Frågar man sig då: hvarför har Sve!