Göteborgsposten – 24 oktober 1871, sida 1

anspråk på tillförlitlighet — frasen är stereotyp — om den nya ministörens färdighet, befinnes nu intet hatva träffat det rätta, utan förhåller det sig nu så, enligt uppgift från tillförlitligt håll, att alla bemödanden för bildandet af en ny, tillfredsställande ministerkombination ännu icke krönts med framgång. Ja, det låter sannerligen icke alls otroligt, ty nekas kan ej, bättre kan man använda sina krafter, än att låta sig dragas in i en hvirfvel, der anseende, lugn och helsa lätt gå förlorade. Det gick väl för sig att få statsråd, om vi blott kunde nöja oss med kunskapsrika, redbara, aktade, erfarna och arbetssamma män; men vi fordra absolut att hvar och en af dem skall vara en fullt utbildad statsman, med stor parlamentarisk förmåga, initiativare af prima qvalite, som alltid med visshet vet hvad representationen vill, eller icke vill skall göras, som kan spela försyn, utan att någonsin misstaga sig, alls icke vara ömtålig eller finna sig sårad, utan alltid se glad ut, äfven när den stora firman, som man kan kalla Jöns Pehrsson C:o, gör ilskna anfall; för öfrigt ekonomiskt oberoende, eller så hemma i något yrke, att när till honom, statsrådet, säges, som hos Bellman om Mowitz: han har nu tjent ut sin tid, arbetat och fått lof, så skall han antingen njuta af sina räntor, bli hotellvärd, kramhandlare, eller tära på det ypperliga hull, som han förskaffat sig i konseljen. Men svårigheten ligger just deri, att konungen icke fått slagruta på sådana subjekter. Emellertid glädor det mig att kunna i det sall sluta mig till er samtida i Göteborgspressen, att situationen kräfver en landtmannaministör just nu. Han har likvisst icke uppgifvit personerna i en sådan ministör; men det har jag tagit mig friheten göra och för det borde han hålla mig räkning. Accepterar han icke de af mig angifoa kandidaterna? I så tall är det väl helt enkelt ett faktiskt förnekande af att en acceptabel ministör, tagen ur landtmannapartiet, kan formeras? Ty om icke de män tillhörande majoriteten i Andra kammaren, hvilka jag tagit mig friheten föreslå till statsråd, skulle uppföras på landtmannapartiets ministerlista, så frågar jag: hvilka andra namn borde der upptagas, så vida det skulle bli en ren landtmannaministår? Att landtmannapartiets ledare och deras vägledare äro mycket oroliga, kan ej gerna fördöljas. Det är fullkomligt likgiltigt antingen denna oro föranledes deraf att de först nu börja inse hvarthän den förevarande ministerkrisen leder, eller deraf att krisen icke tyckes medföra det resultat som de beräknat. Det är också ganska naturligt att de — precist som en brefskrifvare till Handelstidningen gjort — skola förneka att något uppdrag gifvits dem att försöka bilda en ministår, och något sådant uppdrah ha de icke heller fått; men deremot kunna de väl ej förneka att med deras goda minne och i öfverensstämmelse med deras intresse en ministerlista blifvit upprättad, konungen och äfven ganska många andra delgifven. Att den icke kunde accepteras, icke ens af landtmannapartiet i sin helbet, är ju bekant, och det var om den som grefve Henving Hamilton fällde det bekanta yttrandet, i ordets fulla bemärkelse förkrossande. Huru spaka de blifvit, som nyligen så peremtoriskt förklarade, först att oppositionen icke kunde nöja sig med mindre än ven total ministörförändring, något senare att den nuvarande ministöåren borde qvarstanna, till och med borde af konungen förmås återkalla de ingifna afskedsansökningarne, framgår deraf att eder samtida i Göteborg nyss förklarat att allmänheten, till hvilken väl oppositionen äfven måste räknas, tyckes vilja acceptera hvilken rådkammare som helst, vare sig junkrar eller landtmän, blott man får hederligt folk till tatsrodret. Då konungen i går höll statsråd, så var let lätt förklarligt att Posttidningen med stor tålighet skulle väntas. Emedan den icke inlehöll det som man önskade, så drog man leraf den slutsats att den stora frågan ännu cke blifvit löst. Men under dagens lopp cirtulerade ett rykte eller en förmodan, att koaungen om Tisdag skall till statsrådsprotokolet förklara att han icke funnit skäl bifalla le nuvarande statsrådsledamöternas ingifna afkedsansökningar, och att H. M:t till utrikestatsminister utnämnde envoyån, general Björntjerna. Om att a8dant 2 .. Ar) e