Göteborgsposten – 24 oktober 1871, sida 1

vel här under det hon satt med sin portfölj öppen framför sig på bordet, kopierande ett stycke dof en berömd målare; det var således det bästa tillfälle i verlden för honom att få se igenom skizzerna, som hen hittills vägrat att visa honom. Den af Austin tecknade skizzen gaf dem genast anledning att tala om honom, och George Fairfax omtalade för Clarissa allt som rörde hans sista samtal med hennes bror. — Jag fattade verkligen stort tycke för honom, sade han medlidsamt då han såg huru djupt hon rördes endast deraf att hans namn uttalades. Jag kan ej påstå att jag var nära bokant med honom, att jag kan göra anspråk på hans vänskap; men det var en tid då jag träffade honom rätt ofta och hans själsgåfvor väckte min beundran. Men olyckligtvis låg det en viss sorglöshet i hans lynne som, efter hvad jag föreställer mig, lätt nog kunde inleda honom i farliga förbindelser. Jag fick höra att han råkat i oenighet med sina anhöriga och ämnade taga afsked samt bli målare till yrket; men då jag dernäst hörde något om honom hade han farit utomlands — till kolonierna sades det. Jag fick aldrig några närmare upplysningar om den saken. — Jag skulle vilja gifva allt för att få veta hvar han finns, sade Clarissa i sorgsen ton; men jag vågar ej till pappa framställa några frågor om honom, äfven om jag viste att han skulle kunna besvera dem, hvilket jag betviflar. Jeg försökte en gång inleda detta ämne med