tationstidningar och andra liknande symptomer, på hvilka man omöjligt kan bedraga sig. Den har ännu ej öfvergått till fullständig epidemi, detta är helt säkert, men å andra sidan kan man ej heller undgå att lägga märke till hurusom den är i stadigt tilltagande. För ett sjerdedela år sedan log man åt den, som man log åt koleran, hvars ankomst också var bebådad men uteblef. Så upprättades veckobladet Socialisten och dess anonyme stiftare förklarade, att man skulle genomdrifva arbetarnes fordringar med lagen eller emot lagen, men den hygglige köpenhamnske borgersmannen drog ännu på smilbandet, ty han visste att en revolution är mycket lätt att sätta igång i Paris, men grufligt, grufligt svår att åstadkomma i Köpenhamn. Nu börjar han emellertid att betänksamt skaka på hufvudet, ty Socialisten har varit mycket vild i sina påståenden, mycket lös i sina argumentationer och dukat upp en mängd det gräsligaste nonsens, men han har vid sidan deraf lärt en sak af sina franska och tyska föregångare, hvilken onekligen i väsentlig grad bidrager till att befrämja det mål, för hvilket han verkar: han har lärt att agitera väl. Resultatet bevisar det. För några månader sedan hade ÄInternationale ännu icke funnit det passande att draga den danske arbetaren under sitt höga beskydd och likväl har detta högtärade, filantropiska sällskap allaredan vunnit en så vidsträckt terräng hos oss, att man helt visst utan öfverdrift kan anslå dess köpenhamnska medlemmars antal till cirka tusen själar. Det faller af sig sjelft att dessa undan för undan skola försöka att göra strike allesammans och till en början ha trehundrade af dem pröfvat på huru en dylik komedi låter sätta sig i scen. — Ni har naturligtvis hört talas om denna historia, har kanhända då ni hörde talas om det stora socialistiska mötet på Phönix, frammanat hemska föreställningar om under askan glödande revolutionskol, hvilka hvarje ögonblick kunde blossa upp i låga. Lugna er, saken är långtifrån så allvarsam. Hela rörelsens gång kan i ett kort sammandrag refereras som följer: Burmeister Wain sysselsätta c:a 300 skeppsbyggare. Fyra af uppsyningsmännen för dessa kunde ej draga jemnt med arbetarne och då det visade sig att respekten för deras embete ej var tillräcklig för att skaffa dem gehör, kallade de den fysiska kraften till bistånd. Men då blef det allarm i lägret. Arbetarne fordra att deras bödlar skola afskedas och då man icke helt och hållet vill gå in på denna deras fordran, söka de att skaffa sig sjelfva rätt genom att jaga dessa bödlarpå porten. Härigenom framkallas katastrofen: samtlige arbetarnes afskedande. Intill denna punkt hade de om icke rätten, så dock i hvarje fall sympatierna på sin sida och många andra än socialister hade otvifvelaktigt äfven lemnat bidrag till den insamling som sattes i gång. Men nu åtager Internationales härvarande filial sig saken, sammankallar ett arbetaremöte och beslutar på detta, att de ifrågavarande skeppsbyggarne uppträdt fullkomligt riktigt och att ingen af dem bör återgå till sitt arbete förr än deras principaler beviljat en förhöjning af arbetslönerna. Några dagar hålla de trehundrade ihop som bröder, men följderna låta ej vänta på sig i form af hustrurnas bannor och barnens hungerskri och så vända åtskilliga tillbaka utan förhöjning, under det att andra till skada för sig sjelfva och till nytta för ingen förbli lydiga Internationales befallningar. Detta är helt enkelt alltsammans, alla de anlopp till strikes, som för öfrigt gjorts här, ha tagit sig ännu mera planlösa och förvirrade ut. Men deremot slår socialisten, som nu uppträder som ordförande för Internationales danska afdelning, allvarligt på stortrumman. Folkethingsmännen för Köpenhamn böra nedlägga sina mandater, på det att arbetarne må kunna välja andra och regeringen tillsätta en arbetsminister, den der skall befrämja det fjerde ståndets intressen. Mera begär man tillsvidare ej, men istället fordrar man, det är sannt, att denna begäran skall uppfyllas straxt. Sker icke detta, så kan man ölverhufvud ej nlåta sig på något slags underhandling, utan påminner i mystiska ordalag derom, att man nar den numeriska öfvervigten och väl kan vara i stånd till att med våld tilltvinga sig, vad man ej kan få godvilligt. Sålunda ändå en revolution, ropar ni. Sakta, sakta, högstärade! Ni skall få se, man zör, minsann, hvarken riksdagen eller minitrarne någonting alls. Riksdagen får lof till tt sitta helt lugnt och språka uppe på Kritiansborgs slott och ministrarne så lof till VA ja, förlåt, jag vet sannerligen icke vad ministrarne få lof till, ty jag vet alldees icke, hvad de vilja ha lot till. Måhända le, när allt kommer omkring, helst vilja ha of till att icke vilja någonting alls. Jo, det r sannt, en sak vilja de nog: underhandla ned Bismarck om den slesvigska värnepligtsrågan, nota bene om Bismarck vill underandla med dem. Han har ganska riktigt före larat, att han ville och man har till och med o ömse sidor utsett kommissionärer, hvilka ss kulle öfverlägga om saken, men det synes p a n — 222 Kn RR — DD — om om han åter besinnat sig, ty de tyska ullmäktige hålla sig alltjemt borta. nm —Lrve—————— —