Göteborgsposten – 24 oktober 1871, sida 1

3 TVHELJCRHCLII. NN att turbanerna och de långa hvita kaftanerna voro något af det putslustigaste i verlden. En främling, som jag hade i mitt sällskap, förundrade sig högligen öfver denna uppståndelse; jag deremot fann det vara den naturligaste sak i verlden, ty jag är tillräckligt gammal köpeahamnare för att veta att till och med endast en röd fe är tillräcklig för att allarmera befolkningen på vår goda hufvudstads gator. Man är der så van vid det jemna, hvardagliga, reglementerade, man har nivelleringens lag så rotfästad i sitt medvetande, att man gentemot den eller det, som presenterar sig i en drägt med egendomlig snitt, kommer att befinna sig i ungefär samma belägenhet, som kon framför den rödmålade dörren. Och som det går med den röda fezen på gatan, så går det också, när gatan förvandlas till ett andligt område och fezen till en från det allmänna afvikande åsigt. Men förvåningen förbytes dervid till fördömelse, ett ögonblickligen utslungadt anathema, så ofta den röda fevon visar sig inne på de stora samtidsfrågornas territorium. Och detta anathema måtte förmodligen vara berättigadt, eftersom det är så ytterst allmänt. Jag får dock bekänna min svaghet, jag tycker om den röda feven, jag tycker om de extravaganta fantasterna, de ungdomliga brushufvudena, jag värderar dem lika högt som en trisk fläkt från hafvet, då jag en varm sommardag är nära att falla i sömn, som en flaska perlande ungerskt vin och en lifvad ungkarlavisa ofvanpå ett middagskalas hos en anständig borgesrman. Just derföre har jag bland mina närmaste vänner många af dessa unga menniskor, som i intellektuel bemärkelse gå med röda fever. Jag talar om detta genast, på det att mina läsare hinsidan sundet ej må förvånas, när jag, som antagligen ej sällan kommer att ske, tillåter mig att presentera en och annan at dem. Allaredan i dag, då jag för första gången presenterar mig sjelf, bar jag genast en sådan vid handen. Det är en ung eldröd skandinav och republikan hvilken, om det stode i hans makt, ögonblickligen skulle proklamera en stor skandinavisk republik, hvars såväl materiella som andliga centrum han då vill förlägga till Göteborg. Framtidens genius hvilar öfver denna tlitiga stad, som icke är och icke skall bli smittad af ett blödsinnadt århundrades samfundspest, brukar han att säga. Nåja, det är ju möjligt, att han har rätt och att Göteborg verkligen en gång skall bli centrum i en stor och lycklig nordisk stat, det är möjligt, men mera är det heller icke. Deremot är det faktiskt — ja, så mycket kan jag väl säga utan att stöta mig med någon som helst svensk broder — att Köpenhamn för ögonblicket på visst sätt kan sägas föreställa ett sådant centrum enär det gemensamma nordiska lifvet här nere rör sig starkast och här kommer till sina kraftigaste yttringar. Hvarje svensk medger säkert, att han känner långt större intresse af att köra talas om ställniogar och förhållanden i vår lilla danska hufvudstad, än när man berättar honom om London, Berlin, S:t Petersburg, ja, till och med om hans och min asgud: Paris. Köpenhamn är ju dessutom ett slags föreningslänk mellan ultima Thule och den öfriga verlden, en anknytningspunkt på de stora europeiska samfundsoch folklilsströmningarne. Et igitur faller det sig så högst naturligt, att Göteborgs-Posten hvarje vecka mottager en revy här nerifrån och jag finner det vidare högst naturligt, att jag skrilver den, emedan det skall roa mig mycket. Åunu mera skulle det gläda mig om äfven mina läsare, då vi blifvit bekanta med hvarandra, funne dessa revyer högst naturliga, derföre att de också finna sig roade af dem. Mitt påstående att Köpenhamn är on föreningslänk mellan den stora verlden derutanför och vår lilla häruppe i Norden kan jag straxt bevisa. I hvardagslag lefva vi så anständigt och städadt vårt stilla lif här hemma, med små fröjder och små sorger, med föga solsken och föga moln på vår himmel samt en och annan gång med en smula storm, men också den en ganska liten en, en inländsk, uppvuxen här hemma innanför de trånga gränserna, der han ej bunnit utveckla sig till orkan. Men rasar orkanen utanför oss, så hinna vanligtvis också efterdyningarne deraf tidigare till oss än till det öfriga Norden. Och detta är just för ögonblicket händelsen. Vi ha på alla möjliga sätt sökt att från vårt lands gränser utestänga den grasserande, europeiska samnällspest som kallas Socialismen, men karanänen har varit för svag, sjukdomen har inunnit sig med striker, arbetaremöten, agi