Göteborgsposten – 24 oktober 1871, sida 1

kan säga sramtvingats af de oöfdervinnerliga svårigheterna att nu åstadkomma en ny och antaglig minister, så är dock det lika otvifvelaktigt, att i första hand oppositionen skall karakterisera statsrådsledamöternas ingifna afskedsansöknivgar som en strike, som ett skrämskott, som en effektscen — och med oppositionen skola alla de instämma, hvilka till sin stora harm och förtrytelse icke under de förflutna dagarne erbjudits någon portfölj eller någon konsultativ statsrådsplats. Måhända vore det skäl att låta landtmannapartiet först få försöka sig på fullt allvar med bildandet at en ministör, och sålunda låta grefve Arvid Posse få presentera sin — elefant. Förr få vi i alla fall icke situationen riktigt klar, och det skalle i alla händelser icke dröja länge förrän elefanten sprack — såvida ej, hvilket är lika sannolikt, ledamöterna i landtmannaministören drabbades af samma olyckliga öde som de sju vargarne på sjön Runn, hvilka blefvo oeniga vid rofvets delning, råkade i strid och åto upp hvarandra så grundligt, att endast svansen af en blef qvar på valplatsen. Inom loppet af tvenne dygn afled plötsligt två högättade män i hufvudstaden: utrikesstatsministern grefve Wachtmeister och frih. Knut Bonde. Den förre var en typ för allvaret, den senare en typ för motsatsen. Den förre gjorde aldrig väsen af sig, den senare motsatsen. Den förre eftersträfvade aldrig popolaritet, den senare jagade efter den. Den förre var en grundligt, den senare en ytligt bildad man. Den förre hatade intriger, den senare var road af intriger. Den förre förvärfvade sig långsamt vänner, men bibehöll deras värskap sedan; den senare omfamnade alla — och glömde dem i nästa ögonblick. Den förre hyllade högsinnade grundsatser och vidhöll dem; den senare skiftade åsigter nästan hvarje dag. Det storartade jernvägsförslaget FalunGöteborg har erhållit koncession at regeringen och koncessionärerna ha tillförsäkrats 5 mill. rdr eom låneunderstöd, att utgå af det anslag som riksdagen ställt till regeringens dispositiou för befrämjande af enskilda jernvägsföretag. Eburu regeringen utfäst stränga vilkor för koncessionens ätnjutande, är det begripligt att regeringens beslut röner ogillande af andra privata jernvägsbolag, som befara att statsanslag ej skall komma dem till godo. Men den ifrågavarande banan är framför alla andra af så stor vigt för vår jernindustri, att den otvifvelaktigt i första rummet har bort komma i åtanka. De som satt sig i spetsen för FaluGöteborgsbanan äro aktade affärsmän och industriidkare och det är otvifvelaktigt att de satt sig i beröring med kapitalister af betydenhet, så att tillfredsställande garantier förefinnas för det stora företagets verkställande. Att företrädesvis använda anslaget för understöd åt flera mindre jernvägsföretag kan vara betänkligt. I sådana banor är det föga troligt att några egentliga kapitalister skola ingå såsom bolagsmän, utan företrädesvis jordegare i orten jemte de omgifvande kommunerna, som för den goda saken utan tvekan teckna sig för relativt höga belopp. Men huru god penningetillgången än är, till följd af de gynnsamma skördarne, är det föga troligt att bland landtmännen kapitalbildningen hunnit så betydligt ökas alt ej de kapitaler som förefinnas med större fördel kunna och böra användas på landtbrukets förbättrande, som alltid lemnar en säkrare inkomst, än bindas vid jernvägsföretag, som vanligen lemna en låg ränta på anläggningskapitalet. Or anläggningen af ett stort antal privatbanor forceras, framlockade genom erhållande af statslåneunderstöd, så kan ganska lätt, om missgynnande skördeår infalla, en utbredd jernvägskris inträffa, som då kommer att hårdt drabba både enskilda och hela kommuner. Sedan ministerkrisen slutat, lärer excellensen grefve Sparre, som snart uppnått 70 ir, vilja nedlägga kanslersbefattningen vid rikets begge universiteter, hvilken befattning han innehaft sedan år 1859. Antagligen bibehåller då icke heller riksarkivarien Nordström kanslers-sekreterare-tjensten, som han vid universitetet i Lund innehaft sedan 1848 och vid Upsala universitet sedan 1849. Till grefve Sparres efterträdare torde grefve Henning Hanilton vara nästan sjelfskrifven. Göran.