Göteborgsposten – 24 oktober 1871, sida 1

bappa, men det var fåsängt — han ville ej höra hans namn uttalas. — Detta är verkligen bra hårdt; er far måsto dock fordom ha varit stolt öfver honom och hyst tillgifvenhet för honom, eller hur? — Jag är ej rätt säker på den saken. Pappa och Austin tycktes aldrig komma rätt väl öfverens. Dot såg alltid ut som om något hemligt agg legat och rufvat hos dem båda. Jag var naturligtvis för ung på den tiden för att rätt kunna bedöma förhållandet; men jag tyckte mig ändock märka att det var ett molm mellan dem båda, en skugga som fördystrade vårt lif. De samtalade en lång stund om hennes förskjutne bror, och detta ämne tycktes närma dem mera in något annat som afhandlats dem emellan under de sex veckor de varit tillsammans. — Om jag någonsin kan få reda på hvar er bror finns, miss Lovel, så var säker om att jag skall uppbjuda hela min förmåga för att kunna meddela er några nyheter om honom. Jag vill ej säga något som kan medföra felslagna förhoppningar för er; men då jag härnäst kommer till hufvudstaden, skall jag leta upp en man som hörde till havs vänner och försöka af honom erfara något. Men ni måste lofva mig att ej känna er besviken i era förhoppningar om jag misslyckas. — Det lofvar jag ej; men jag lofvar att bära mitt svikna hopp med lugn och vara tacksam mot er för er godhet, svarade Clarissa med ett svagt småleende. De fortforo att se igenom ritningarne, för hvilka mr