Göteborgsposten – 18 oktober 1871, sida 1

lumpsamlare och oråknellga skaror af skomakare. Krogar och restaurationer voro tyska, i den vackra kyrkan bredvid Buttes haumont hölls predikan på tyska, och om qvällarne hördes trätor och svordomar i gathörnen på tyska. — De tyska arbetarne hade dels nästan fullständigt slagit under sig vissa yrken — smutsiga och obehagliga, men lönande, såsom lumpsamlarnes, kloakarbetarne och gatsoparnes — dels inträngt i alla de andra till de franska arbetarnes förfång. De voro i allmänhet flitiga och sparsamma, lefde tarfligare än parisarne äro vana, bjödo under dessa i arbetslönen men samlade ändå ihop penningar. Men besynnernerligt nog, sedan de sjelfva blifvit sina egna, använde de företrädesvis franska arbetare. Jag har hört en gång en rik tysk fabrikant af glasvaror i Paris säga: Jag använder alltid fransmän till arbete och schweizare till kassörer och bokförare; tyskarne duga endast till emÅ ballörer. Den der revanchen, hvarom jag nyss talade, tolkas af den stora mängden såsom ett snart förestående härnadsoch hämndetåg mot Tyskland, i afvaktan hvarpå de, som sagdt, göra allt ondt de kunna åt de individer, som de kunna få se. Men för andra har det gått upp, att revanchen måste föregås af resurrektionen. Det är ingen fråga om att den der pånyttfödelsen är nödvändig och behöflig. I Frankrikes provinser finner man väl ett helt annat och bättre lif än i Paris, men äfven der är mycket att göra och Paris sjelf är i vissa afseenden ett Augias-stall. Jag talar icke om det egentliga sedeförderfvet; det är kanske icke mycket större i Paris än i andra hufvudstäder, ehuru det ligger mera för öppen dag. Man skulle för öfrigt ingenting värre kunna göra för att motverka ett allmänt och allvarligt sträfvande att åstadkomma en pånyttfödelse af det stora hela, än att börja med att söka införa en ängslig puritanism i de yttre sederna. (Hvar och en, som lefvat någon tid i London, känner för öfrigt ganska väl att den moraliska ruttenheten der är i vissa fall vida större och vedervärdigare än i Paris, ehuru man icke talar om ett ämne som är shocking.) Den moraliska pånyttfödelsen måste riktas på återupplifvandet af den religiösa känslan, sinnet för samiljelifvets helgd samt, i förening med den untellektuela pånyttfödelsen, framför allt på uppfostran, icke blott den s. k. folkundervisningen utan äfven på den högre skoloch universitetsbildningen, men mer än allt på den uppfostran som bibringas i det dagliga lifvet. Pressens uppgift är i detta hänseende icke ringa och det göres nog ganska allvarsamma bemödanden på vissa håll att, som man säger, rycka upp dem. Men det är tyvärr antagligt, att dessa bemödanden skola stranda mot allmänhetens likgiltighet och äfven mot bristen på krafter i publicitetens tjenst. Den franska allmänhetens smak har gjort den franska pressen till hvad den är; ingenstädes läser man tidningarne med så mycket nöje och med så ringa nytta som här. De få verkligt allvarsamma och grundliga organer som finnas draga sig antingen fram med stora svårigheter och existera egentligen blott på sina gamla anor; de flesta ha nödgats slå mer eller mindre in på detta chronique-manr — som är så behagligt och så föga tillfredsställande. Medan den periodiska pressen med sin vanliga lättvindighet redan till det aldranärmaste hunnit glömma hela kriget och dess lärdomar, sysselsätter sig bokpressen fortfarande nästan uteslutande dermed, och det kan vara mycket möjligt att under allt detta krigsbuller hela den franska litteraturen istället för att pånyttfödas helt enkelt ryggar ett tiotal af år tillbaka. Betrakta ett bokhandelstönster hvar som helst, hvad finner ni? Generalerna Wimpssens, Faidherbes, Chanzys, Ducrots krigsmemoirer, med en ram af ett tjog arbeten om belägringen och Kommunen. Emellertid är det en lycka, att hvad som mer än allt annat utmärker den franska karakteren, dess elasticitet, snarare än man nu väntar kan förändra allt detta och att både skönlitteraturen och vetenskaperna skola komma att gå en ny era till mötes. För min enskilda del är jag böjd att tro att vetenskaperna skola snarare än litteraturen vinna på en sådan möjlig förändring, ty, huru det är, inser man dock att hvad som gjort tyskarnes öfverlägsenhet, är deras intellektuela ordningssinne i motsats till fransmännens spirituela huller-om-bullerväsen. Man inser således ock, att man måste arbeta mycket för att upplyfta Frankrike på nytt. Om denna öfvertygelse blefve allmän och framför allt om man med densamma komme från ord till sak, så skulle det vara ett bland de mest tröstande resultaten af det olyckliga kriget. Ingenting är nödvändigare än att så fort som möjligt laga att den försvinner den den löjliga egenkärleken, som kommit fransmannen att med förakt se ned på alla andra nationer, endast värdera hvad som vunnit bifall af hans egna litterära Öcaur-esprits, samt tänka att Frankrike, på grund af sina lyckliga undantagsförhållanden, kunde umbära studier och erfarenhet och när som helst stampa fram armåer och generaler ur jorden. Låtom oss, som älska Frankrike, hoppas att den impuls, som kriget gifvit, skall leda till en verklig grundlighet i vetenskaperna och till en högre moralitet i litteraturen. Det vore visserligen förmätet att redan nu söka gissa, ur hvilka källor den framtida poesien, vältaligheten, romanen eller kritiken skola komma att ösa; men man borde dock kunna vänta att vissa genrer skola ha spelt ut sin roll.