Göteborgsposten – 18 oktober 1871, sida 1

Några månader i Paris. Studier och intryck af en resande landsman. III. Paris d. 9 Oktober. Det finnes två ord, som man icke kan undgå att höra så snart man kommer någonstädes der två eller tre fransmän äro församlade, det är orden revanche och resurrection. Revanchen gäller naturligtvis Tyskland, resurrektionen dem sjelfva. Men hvilka besynnerliga begrepp man gör sig om det ena och det andra! Jag vill ej tala mycket om hämnden mot Preussen; det är en tanke eller rättare en känsla, som i olikhet med de flesta andra i detta land, icke kommer att dunsta bort i prat. Det är en ide, som trängt igenom hela folket och eom återfinnes i alla klasser. Den framträder mest synbart likasom också mest naivt hos den lägre befolkningen, men den är icke mindre djup hos den högre bildade. Den förra kör bort eller pryglar upp de tyska arbetare, som våga sig hit tillbaka; den senare stänger sin dörr för forna umgängesvänner. Sjelfva vetenskapen nedstiger från sin höga piedestal för att ställa sig i nationalhatets tjenst, och den berömde prof. Quatrefagues har nyligen utgifvit ett etnografiskt arbete, hvari han bevisar att preussarne icke tillhöra den germaniska utan den finsk-slaviska stammen. Påståendet lärer väl i sig sjelf icke vara hållbart, oaktadt alla de antropologiska och specielt kraniologiska bevis som anföras; men det är i allt fall att märka, att mr Quatrefagues talar uteslutande om befolkningen i de gamla preussiska provinserna. Men för fransmännen, som med deras beundransvärda geografiska kännedom, naturligtvis icke göra någon skilnad på provinsen och på konungariket Preussen och för hvilka till och med detta namn är identiskt med hela Tyskland, for dem är den vetenskapliga upptäckten guld värd. Man igenkänner en fransman?, sade Goethe på sin tid, på hans tapperhet och hans okunnighet i geografien, och definitionen slår lika förträffligt in nu som för sjuttio år sedan. När vid krigets början ropet: till Berlin! ljöd på boulevarderna, så var det säkert icke fjerdedelen, som med någon visshet kände till bvar Berlin låg, och det fanns kanske icke femhundra parisare som kunde ha räknat upp de förnämsta stationerna på vägen. Parisarens praktiska kännedom om Tyskland inskränker sig i allmänhet taget, så vidt han tillhör de högre klasserna, till Baden-Baden och Homburg, och för massan af folket till Za Vilette. (Har han läst någonting derom, så är det möjligen mad. Staöl och — såsom han här heter med fransk prononciation — Henri Heine). Man följer rue dAllemagne, som vidtager der rue Lafayette slutar, och