Göteborgsposten – 16 oktober 1871, sida 2

stora matsalen, ett stätligt rum med en musikläktare i ena ändan och de äldsta ljuskronor af kristall som funnos i Eogland ; de voro nemligen skänkta af drottning Elisabeth till lorden af Hale. Klockan åtta tändes vaxljusen i dessa kristallkronor, ehuru solen ännu ej gått ner. Detta första besök i ett stort adligt landthus var liksom en ny sida i Clarissas lif. Hon hade ej ledsnat vid det lugna lefnadssättet i sin fars hem, vid sioa böcker, sina målningar, sina promenader; men hon tyckte att om lifvet alltid kunde vara sådant som detta, skulle det vara högst gladt och angenämt. Kapten Westleigh var den som gaf henne sin arm för att föra henne till middsgsbordet. — Det var mitt fasta beslut att bjuda er min arm, sade han i förtroende till henne då de satt sig ner; jag skyndade mig derföre fram till er då jag såg lady Lauras blick fästad på er och uttryckande en tydlig afsigt att anförtro er åt unge Halkin, den rike klädesfabrikantens son. Jag känner lady Laura så väl; hon har en stor förkärlek för rika fabrikanter och ni skall komma att bli öfverlupen af sådana om hon får råda. Kaptenen gjorde sitt bästa för att vara så angenäm som möjligt under hela den långa middagen. Om de vackra saker han sade ej voro så alldeles nya, voro de åtminstone nya för Clarissa, som belönade hans bemödanden att behaga henne genom att synas mycket road. Han berättade henne allt möjligt om de personer som suto vid bordet, och ehuru middagen räckte mycket länge hann den ej bli tråkig i Clarissas tycke. Efter middagen anställdes musik och sång af några