Göteborgsposten – 16 oktober 1871, sida 2

öredraga kriget framför hertömenas införlifning ill priset af grefskapet Glatz. (Glatz är ett grefskap i Sesien, hvilket ÖOsterrike fordrade såsom ersaitninför att Preussen erhöll hertigdömena Slesvig ochlolstein.) Häraf framgår tydligoch ovedersägligt, att Bismarck verkligen se Frankrike antydt, att han skulle vilja ingå ; en landafträdelse till ersättning för dess utralitet; men att Frankrike, för att icke sta konung Wilbelm för bufvudet, afetått ifr att framställa en sådan fordran, i väntanå att kriget skulle utbryta och få en sådan indning, att Frankrike kunde diktera sir sordringar. Dagen vid Sadowa gjorde om int denna plan. Emel. lertid är det faktiskt, atBismarck förhandlat om en utjemning af dgemensamma gränserna. Angående IIOhenzoernska kandidaturen till Spaniens thron, beriar Benedetti, att han hört talas derom redan 869, att han underrättat franska regeringe derom och samtalat om saken med furst Binarck. Han erfor vid detta tillfälle, att prinsFriedrich Carl skulle sjelf varit hugad att wurir une aventure en Espagne. Saken tycies derefter vara uppgitven, för att åter frakomma år 1870. Och meddelar Benedetti hom ett par depescher, hvilka äro af det störa intresse. Den första är daterad: Ems d. 1 Juli 1870, och redogör Benedetti häri för sin bemödanden att förmå konung Wilhelm att allenast såsom familjen Hohenaollerns öfverafvud. utan äfven såsom Preussens konung törhidra prias Leopolds kandidatur i Spanien, hilken Frankrike annars skulle anse vara liktdig med återupprättandet af Carl V:s rike Han fortsätter derefter sålunda: Konungen bestred denna uppfattning af saken i det han sade, att pris Leopolds val icke skapar någon ny förbindelse, igot nytt nationalt band mellan Spanien och Preusen. Sedan jag af H. M:t begärt, att jag skulle tiätas förklara mig öppet och oförbehållsamt, svarae jag honom, att de dynastiska förhällanden, som kulle uppstå mellan de båda länderna, äro tillräckiga, för att ålägga oss såsom en pligt att förekomm en dylik eventualitet. Ar det icke visst-, tilladejag, att vi, i händelse af ett krig mellan E. M:ts ch kejsarens regeringar, måste öfvervaka vår Pyrensgråns och dertör dela våra stridskrafter? Fordrigarne om vår egen säkerhet föreskrifva oss sålede vårt uppträdande; vi kunna vid detta tillfälle ice utsätta oss för förebråelsen att frivilligt framkala en konflikt. — Konungen menade, att jag öfvrdref betydelsen af en kombination, som han för in del aldrig hade önskat. Benedetti påpkade derefter stämningen i Frankrike, som vang honom att fordra ett snart uttalande af konungen, hvilken på grund häraf anmärkte, stt ban kunde komma att tro, det vi bade för afsigt att framkalla en konslikt, tilläggade: De förberedelser, som träffas i Paris, to mig icke obekanta, och jag bör icke dölja för eder, att jag ejelf vidtager mina föriigtighetsmått för att icke öfverraskas. Intrycket af dessa ord sökte dock konungen att genom mildrande uttalande utplåna. På grund af bristande utrymme, måste vi tills i morgon uppskjuta meddelandet af de depescher hvari Benedetti redogör för sina sista förhandlingar med kouung Wilhelm i Ems, hvilka emellertid kasta ett skarpt ljus öfver förbållandena och synas oss vittna om, att båda parterna med lika ifver drefvo till krig. I. sammanhang med Benedettis Lafslöjandan må nämnas, att det bonapartiska bladet )Ordre tortsätter nva att lampa ganska pikanta diplomatiska notiser, hvilka äro vägentligen riktade mot den nationala försvarsregeriogen af d. 4: September. Salunda skall kejsardömets siste utrikesminister Latour-dAuvorgne hafva om morgonen d. 4 Sept. meddelat sina kamrater inom ministören, att de olika makternas representanter låtit dagen efter kapitulationen vid Sådan förstå, att en intervention skulle vara möjlig på grundvalen af rikets integritet: revolutionen lät dock dessa utsigter till bemedling alldeles försvinna. —— — Underhandlingarne i Berlin mellan surst Bismarck och den franske finansministern Pouyer-Quertier sägas redan vara slutade, och har der senare åter afrest från Berlin. Traktaten angående Elsas-Lothringen är afslutad på följande vilkor: Den tyska regeringen mottager 650 mill. francs (den fjerde baltva milliarden och 150 mill. i räntor) i vexlar på londonerhus, hvilka accoptera dem, hvaremot den tyske rikskans leren törbinder sig att icke diskontera vex larne utan vid bestämda tider (sannolikt de af franske finansministern föreslagna beloppe af 65 mill. för hvarje gång). Art. 3 i de franska förslaget till handelstraktaten, som än drats af nationalförsamlingen, återtages af fran ska regeringen. Tyskland medgitver deremo tullfri införsel i Elsas-Lothringen för viss franska artiklar under en kort tid. För at Tyskland skall ha all önsklig garanti för vex larne, förbinda sig de bankirer, som accepte rat vexlarne, sKrimtugen att erkänna de utlär dade vexlarnes giltighet utan afseende pi hvilken regering som kunde komma till roc ret i Frankrike.