Göteborgsposten – 13 oktober 1871, sida 1

den fria uppsluppenhet, hvarpå söderns folk ha ett afundsvärdt privilegium. Ambulanta försäljare komma från östan och vestan med sitt kram, pepparkakssabrikanter från Nantes (det heter så åtminstone) och korfmakare från Troyes täfla att reta gourmandisen hos de små medborgarne med läckerheter, hvilka för en normalt skapad gom äro alldeles vedervärdiga, medan akrobater, starka män, lindansare, skådespelare af 770:de ordningen, somnambuler och magnetisörer samt all möjlig dylik tross uppbjuda hela sin förmåga att locka de stora in i sina improviserade gemak. När qvällen kommer med den briljanta ekläreringen och musiken ljuder från de öppna dansbanorna, der svartsjuka kavaljerer i blus och bomullsvantar ängsligt bevaka bygdens tärnor i korta kjortlar och med den nätta hvita mössan, som af unga calicots från Paris låta locka sig att tråda dansen och invigas i en eller annan cancan-tur, utförd af några för dagen emigrerade skönheter från Elyse Montmartre eller sjelfva Closerie de Lilas, brukar man stundom få se uppträden liknande dem som Paul de Kock eller Murger på sin tid beskrefvo med en så oöfverträfflig humor; och ännu senare, när de sista bantågen gå till Paris eller det börjar bli brist på tapissiörer, kärror och andra fortskaffningsmedel, när gargonerna hos de oräkneliga traktörerna servera de sista buteljerna för dagen af sitt petit bleu och förrådet af escargots — ett slags ätbara sniglar! — eller de flottosande beignets, som lagas i ofantliga kittlar ute i fria lutten, börjar bli upprymdt samt mängden af festbesökande för längesedan äro ännu mera upprymda, då kan man, om man är en filosof af den demokratiska skolan, icke gerna låta bli att låta sig ryckas med af lifvet omkring, så föga fint det också är. Men i år ha festerna varit till största delen inställda, och de, som trots tidsomständigheterna varit arrangerade, ha långtifrån haft sin gamla karakter. Sjelfva Nanterre har icke hatt någon kröning af sina ryktbara rosenflickor att bjuda på — för den långa preussiska ockupationens skull. Jag menar icko detta i någon elak mening, ty i allmänhet taget ha preussarne visst icke varit sarliga for de landtliga vestalerna häromkring, men man har ötverallt haft den sunda tanken att icke ställa till offentliga sörlustelser, medan spåren ännu äro farska efter den hatade inkräktarens fot. — 8:t Cloud är. den enda orten, så vidt jag vet, som i år gjort ett undantag, och man reste egentligen dit för kuriositetens skull. Det var onekligen ett bland de konstigaste skådespel i verlden att se den skrattande, lekande, böljande massan röra sig bland ruinerna och på ett par hundra stegs afstånd från den stora ambulansen uppe i parken, der ännu de sjuka ligga på sina plågoläger; att se hederliga borgare och arbetaretamiljer, hvilka ännu bevarat traditionen af matsäcken, duka upp sina medtörda gudsgåfvor i de till hälften nedramlade husen, och jublande barn springa i kapp i den taklösa otantliga vestibulen till slottet utan att bekymra sig mera om förstörelsen från 1871 än om dadet at den 18 Brumaire, hvilket lärer göra stället så hemskt i mycket solks ögon. Det minst konstiga för en främlings ögon var icke, liksom det visserligen icke heller var det minst karakteristiska för fransmännen, att betrakta de skådespel, hvartill man denna gång inbjöds. Nationens krigiska lynne, hvarom man här talar lika mycket som hemma hos oss, är oaktadt alla nederlag och motgångar detsamma som förr, och derom är val icke så mycket att säga. Men hette det om Bourbonerna tordomsdags, att de voro ett slagte som ingenting lärt och ingenting glömt, så gäller det deremot om hela folket, att de ingenting lärt och allting glömt. Mer än allting har man glömt att man är den besegrade. Också framkallade en heroico-patriotisk pantomim, framställande huru Garibaldi under Dijons murar med ett par tre rödskjortor oemotståndligt slog på flykten och nedgjorde den tyska armån, representerad at ett dussin pickelhufvor (som kallades för uhlaner!) en omätlig entusiasm, och jag är säker om att trefjerdedelar af de närvarande lemnade platsen med den öfvertygelsen, att tyskarne ändå, när allt kommer omkring, verkligen hade fått grundligt stryk — i det närmaste åtminstone. Den återstående tredje sjerdedelen tröstade sig med att de nog skulle ha blifvit alldeles besegrade, om vi ej blifvit förrådda. Om det således med dessa eftersommarnöjen i år icke varit stort bevändt, så kan detsamma äfven sägas ha varit sallet med två andra, hvilka brukat spela en stor roll — kapplöpningarne och jagten. —————— OR — I avarade ladv Laura skrattande. ÅA