Göteborgsposten – 12 oktober 1871, sida 1

Hale ej tycktes vara stort annat än en nolla i sitt eget hus, så var detta hus i alla fall särdeles angenämt och lady Laura populär hos alla klasser. Hennes man beundrade henne och lät sitt omdöme ledas af hennes med en orubblig tro på hennes ofelbarhet, Lyckligtvis utöfvade hon sin makt med den fina takt, som är qvinnans vackraste gåfva, och hans värsta fiender skulle knappt kunnat säga att Frederick Armstrong var en man som stod under toffeln. Våren och försommaren medförde ingen förändring i Clarissas lif. Hon hade varit hemma nära trefjerdedels år, och under hela denna tid hade den ena dagen liknat den andra, på samma sätt som dagarne liknade hvarandra under den enformiga skoltiden hos madame Marot. Och dock hade Olarissa ej beklagat sig öfver denna tråkiga enformighet, ej ens i tankarne. Hon lefde i ett lyckligt lugn. Visserl igen hade hon medvetande af att det fanns ett mera omfattande lif för qvinnan, ett lif lika olikt hennes som den stora oceanen, hvilken hon kunde se från höjderna vid Holborough, var olik den lugna qvarnbäcken som begräusade hennes fars fruktträdgård. Men hon längtade ej efter detta lif. Att vinna faderns tillgifvenhet, att se brodern återupptagen i hemmet — det var föremålet för hennes oskyldiga drömmar och oegennyttiga förhoppningar. Under alla de månader Clarissa tillbragt i sitt nya hem hade hon aldrig en enda gång trädt öfver gränsen till den förlorade domän som var så välbekant för henne. Det var en liten bro öfver avarnbäcken och på andra si