Göteborgsposten – 12 oktober 1871, sida 1

af öfning, hvari undervisning meddelas; den liksom nötes in på honom, och ofta med den verkan att dess spår dröja qvar för bela lifvet, långt sedan värnpligtsåren förgått. Och omvändt stannar hos den, som meddelat dessa disciplinens läror, en benägenhet att i hvad på honom beror låta underordningsförhållandet fortfara äfven vid den tid, då den forne soldaten är en med honom jemngod medlem af det fredliga samhället. Från dylika olägenheter är Sveriges armåorganisation fri. De egenskaper, hvilka vi förut omnämnt såsom förmåner ur ekonomisk synpunkt, äro på samma gång sociala förtjenster hos densamma. Den omständigheten att befäl såväl som soldater ur hufvudstyrkan af vår arms egna sig åt fredliga yrken utgör, redan . den, ett hinder mot att landets ständiga härstyrka skulle kunna bilda en kast. Och den värnpligtiga delen af densamma hålles, enligt förslaget, tillräckligt länge under fanorne för att lära sig krigets idrott, men ej så länge att militärismen blir en de unga medborgarne hela litvet igenom åtföljande egenskap. Hären blir på detta sätt i sanning ett folk i vapen. Vi skola en annan gång taga i betraktande huruvida andra berättigade fordringar blifvit uppfyllde i det armeförslag, som senast af Andre kammaren förkastades — detta förslag, om hvilket vi hoppas en framtida återuppväckare skola kunna säga: det är ej dödt, det hvilar blott.