Göteborgsposten – 12 oktober 1871, sida 1

— ——7—2 — 2 — 2 — Frågar man sig: huru bör Sveriges krigsstyrka i framtiden organiseras? får man derföre ej söka svaret ensamt genom att uppkonstruera ett armesystem, hvari krigshären är utrustad mell möjligast största styrka och kraft för striden. En yrkesarmå sådan som den engelska, reformerad i det syfte att bildning och kunskap komma till sin rätt såväl i ledet som hos antörarne, vore i dylikt fall den bästa. Men ett land måste fordra att dess härordning tillfredsställer, förutom militära, äfven andra fordringar, och dessa äro af ekonomisk, social och politisk art. Ett armåsystems skonomiska lämplighet bedömes ej genom att blott summera siffrorna i krigsbudgeten. Här såsom i fråga om andra tiog kan man ej uppskatta priset endast efter dess billighet, utan man måste äfven taga i betraktande huruvida produkten vid de lägre omkostnaderna ändock fullt motsvarar sitt ändamål eller icke. Gör den det förra, då är den billig; uppfyller en sak deremot icke sitt ändamål, då är den, i trots af sitt låga pris, dyr. Huruvida den af riksdagens Andra kammare nyligen förkastade armåorganisationen var billig eller ej, beror således mycket derpå, om den i militäriskt afseende var kraltig. Detta förutsatt, så ådagalägges det bl. a. genom de jemförande berakningar öfver kostnaderna för andra armåer, hvilka blifvit inom generalstaben uppgjorda och sedan publicerade, att totals ffran på utgifterna för den föreslagna organisationen måste anses mycket låg. Men genom indelningsverkets bibehållande löstes tillika det svårlösta problemet, huru en krigshär, den för det improduktivaste af alla företag bestämda institutionen, kunde inrättas så att den så litet som möjligt skadade landets produktiva krafter. Genom indelta armåns egenskap af stam kunna de värnpligtiges öfningar inskränkas och arbetskrafterna i vidsträcktaste grad besparas åt produktionens tjenst. Och genom denna stams egenskap af indelt är sjelfva yrkeshären under den vida större delen af året omedelbart arbetande i våra modernäringars intresse. Häri ligger anledningen till den stora beundran, som exempelvis en Michel Chevalier skänkt indelningsverkets princip, och häri en ekonomisk förtjenst, som under alla omständigheter och af alla måste tillerkännas detsamma. Till företräden i socialt hänseende hos en armö-organisation måste man räkna, när soldaterna förutom krigareyrket hafva någon fredlig näringsgren att samtidigt egna sig åt, hvarigenom de känna sig såsom ett med sina medborgare, och när vidare officerspersonalen ej genom systemets beskaffenhet föranledes att bilda en kast uti samhället. Man finner i sistnämnda hänseende ett varnande exempel i Tysklands förhållanden. Der, hvarest väl om någonstädes organisationen hvilar på 60folkboväpningons breda basis, eger på samma gång das Junkerthum en sådan utbredning i armåns betälsleder att motstycke inom andra länder saknas. Huru är väl detta möjligt? Dessa officerare utgå ju i stort antal ur de borgerliga och ej blott ur de aristokratiske klasserna. Förklaringen kan således endast sökas i sjeltva organisationens beskaffenhet. Den tyske officeren — ej blott vid specialvapnen och kavalleriet, vid hvilka vapen studier eller öfningar möjligen kunna gifva hela befälet fullt upp att göra för egen utbildning, utan äfven vid infanteriet — egnar sin tid året om åt the drilling, ett göromål som enligt sin beskaffenhet alltid måste blifva i mer eller mindre mån mekaniskt. Han ser generationer af värnpligto komma och försvinna, utan att fästas vid dem genom de otaliga band som knyta den indelte svenske officeren först genom yttre umgänge och sedan genom inre tillgifvenhet vid sin trupp. Bindemedlet är här endast exercerandet: besallandet å den enes och lydnaden å den andres sida. Hans tjenstgöring lemnar honom ingen tid öfrig för att dessutom omfatta något yrke, som kunde för honom utgöra ett samband med de borgerliga klasserna. Isolerade som de äro, drifvas han och hans kamrater genom sakernas egen natur att bilda en särskilt klass. Men denna klass blir till en aristokratisk kast. I åratal måste nemligen nationens hela ungdom, intelligens och bildning likaväl som dess motsatser, underordnas en sådan officerspersonal. Tjensten under fanorna utgör här icke ett kort, stärkande afbrott i fredens värf, utan ett sjelfständigt temporärt yrke, och när den värnpligtigo återvänder från detsamma finner han otta sin förra lefnadsbana stängd och sin forna, sjelfständiga ställning såsom medborgare bruten. Disciplinen blir ett slag — — I Hale ei tvekteg vara gtart annat Hj