Göteborgsposten – 10 oktober 1871, sida 2

gjort en liten eftergift. Våra läsare torde möjligen erinra sig, att enighet vunnits mellan franska och tyska regeringarne i atseende på tullkonventionen, då franske utrikesministern grefve Remusat frawlade för nationalförsamlingen grunderna till fördragsutkastet. Församlingen deslöt dock att göra en ändring i fördraget, hvilken något minskade de förmåner, tyskarne ville tillvinna sig för ElsasLothringen. På grund häraf måste Thiers återtaga sitt bifall till konventionen i dess törsta form, och nu följde täta underhandlingar, tills man slutligen fick alla hinder undanröjda, och d. 30 September fullständig öfverenskommelse ingicks mellan grefve Arnim å ena sidan samt grefve Römusat och Pouyer-Quertier å den andra. Denna öfverenskommelse omfattade icke allenast tullkonventionen inclusive det af nationalförsamlingen gjorda tillägget, utan äfven alla finansiela uppgörelser angående de vexlar hvilka skulle tillställas Tyskland såsom garanti för den fjerde haltva milliarden och de d. 1 Mars 1872 förfallna räntor af 150 millioner. Dessa vexlar, hvilka förfalla först under loppet at Mars, April och Maj 1872, hade gretve Arnim förbehållit sig att få diskontera före dess förfalloterminer. Han hade visserligen icke uttryckligen sagt, att han skulle foretaga denna diskontering; men han ville förbehälla eig fria händer härutinnan. Åtven denna punkt hade, säges det från tysk sida, gillats af de franska ministrarne. Dessa båda vände tillbaka till Versailles, hvarest ett plötsligt omslag tyckes hafva under natten egt rum. Vare sig, att de genom sina underskrifter å vexlarne engagerade bankirerna, sedan de ännu en gång tillfrågats, upprest sig emot denna åt Tyskland medgifna diskontermgsfrihet, eller att Thiers af nationalekonomiska skäl och för att undvika hvarje anledning till en penningkris fått en annan uppfattning; nog af, den franska regeringen förklarade, att hon föranleddes åter träda tillbaka från den preliminariter träffade öfverenskommelsen rörande detta finansarrangement, derför att hon såg sig ur stånd att ingå på Tysklands begäran om att få fritt diskontera garantivexlarne. Nu uppstod frågan, huruvida äfven tullfördraget skulle kunna undertecknas, eftersom båda sakerna anses från tysk sida stå med hvarandra i det närmaste sammanhang. Härom har något slutligt afgörande icke träffats. Det hela är at den största vigt för den närvarande franska regeringen. Denna hade neml. förespeglat nationalförsamlingen vid dess ajournering, att, om den antog handelsfördradraget, den tyska ockupationen af flera provinser skulle upphöra förr, än det bestämts i den uti Frankturt afslutade fredskonventionen. Skulle det nu visa sig, att nationaltörsamlingen anser sig hafva i detta fall blifvit förd bakom ljuset, så torde en svår efterräkning komma att anstälias med Thiers af alla de partier, hvilka gerna skulle vilja störta honom, om de vågade, men i alla händelser vilja nagga honom, för att låta honom känna deras makt och alltjemt hålla marken svigtande under hans fötter. Detta måste Thiers söka att förekomma, och derför har finansministern rest i egen person till Berlin för att söka få v. Bismarck mera medgörligt stämd. Men Bismarck skall icke ingå på någon eftergift, om han icke får sin fordran tillfredsställd, neml. att garantivexlarne få diskonteras före förfallotiden, en fordran på hvilken franska regeringen återigen svårligen kan ingå, emedan härigenom ötver väl 1 2 milliard skulle ötverflyttas på en tid af 6 månader från Frankrike till Tyskland och dermed alldeles krossa det förras återuppvaknande handel. Bismarck har för sig deremot den förevänningen, att han anser Frankrikes hållning i allmänhet icke gifver honom nog trygghet, att kunna lita på bankirernas accepter. Fransmännen brinna af begär efter bämnd och dölja ingalunda detta sitt begär, hvarken inom pressen eller i konversationer. Tyskarne vilja derför icke för blotta vexlar, som ju lätt kunna bli endast chimörer, släppa det tag, de ha uti flera af Frankrikes herrligaste provinser, hvilka de hålla ockuperade. Times hoppas dock, att en lösning skall kunna ernås derigenom att Frankrike skaffar fullt tillfredsställande säkerhet för sina vexlar, skulle det också nödsakas att upptaga ett nytt lån, hvilket bladet anser vara ganska lätt för Frankrike, som åtnjuter, oaktadt alla sina olyckor, fördelarne af den vidsträcktaste nationala kredit. Times anser äfven, att Tyskland icke skall resa alltför stora hinder för Thiers ansträngningar, emedan han utgör borgen för Frankrikes lugo, hvilket är så vigtigt äfven för Tyskland, och derför att hans ställning skall bli så mycket starkare, ju förr de tyska trupperna lemna de ännu ockuperade territorierna. Tyskarne skulle omöjligen kunna finna någon, som vore itrigare och skickligare i att utföra det fördrag, som ger dem fem milliarder. Thiers var den man, som ingick detta fördrag, och han är bunden vid den politik, som han förklarat oundviklig. Nationalförsamlingen, hvars tillvaro är bunden vid hans egen, hyser af nödvändighet samma åsigter. Hvem kan säga, att en annan myndighet skulle anse sig ha samma förbindelser eller