Göteborgsposten – 10 oktober 1871, sida 2

pande sig i mer eller mindre skarpsinniga noter och anteckningar. Han var en ifrig beundrare af de lättare romerska poeterna och trodde att den Horatianska filosoflen var den enda sanna troslära en menniska kundo ha till rättesnöre för sitt lif. Men det får ej antagas att dessa böcker gåfvo lugn åt Marmaduke Lovels sinne och hjerta. Han var en man som rönt motgångar och var missnöjd, en man som var fallen för att ständigt grubbla öfver att hans lycka var förfolad och hysa hämndfulla känslor mot sina medmenniskor på grund deraf. Böcker för honom voro ungelär hvad de äro för någon liflig och ärelysten man som blifvit inspärrad i ett fängelse utan hopp om att någonsin slippa ut — en afledare för hans själsqval, en tillfällig lindring i hans ständiga lidande, ingenting annat. Clarissas första dag i hemmet var ett prof på hurudana de öfriga skulle bli. Hon fann att hon måste lefva nästan helt och hållet för sig sjelf — att hon ej fick vänta den ringaste sällskaplighet af sin far. — Detta är det rum hvari jag vanligtvis sitter, sade hennes far till henne denna första morgon efter frukosten; mina böcker äro här, ser du, och utsigten behagar mig. Salongen skall stå nästan uteslutande till din disposition. Vi erhålla naturligtvis ett och annat tillfälligt besök; jag har ej varit i stånd att göra begripligt för folket här i trakten att jag ej önskar sällskap. De plåga mig emellanåt med middagsbjudningar, som de utan tvifvel anse som utomordentliga vänskapsbevis mot en man i min ställning, bjudningar som jag alltid afslår. Med dig blir det na