Göteborgsposten – 10 oktober 1871, sida 1

anmärkningar mot det kungliga förslaget ej var af något synnerligt värde, som vittnande om brist på verklig sakkännedom, — så lemnades ordet först åt srih. Ericson och sedan åt kapten Mankell, hvilka bjödo öfver hvarandra i loford öfver utskottsbetänkandets ypperliga beskaffenhet och befogenheten af det slutomdöme hvartill utskottets majoritet kommit. Det märkligaste i frih. Ericsons långa yttrande var utan tvifvel meddelandet, att han varit upphofvet till det gemena anfallet mot krigsministern, hvilket i betänkandet insmugglats — ett anfall som han räknade sig till törtjenst, förklarande sig både kunna och vilja bära de förebråelser som riktats mot tilltaget. Hr Mankell hade intet nytt att anföra; han begagnade nu som alltid mycket banala fraser, ordade om den officiella ofelbarheten, om en händelse som ser ut som en tanke, om indelningsverket som hvart tretionde år skulle göras om, ifall det bibehölls, om vargen och lammet, dervid naturligtvis den förre representerades af regeringen och hr Mankells parti var lam-afdelningen. Innan denne talare kommit till hälften af stt föredrag, hade ett stort antal ledamöter aflägsnat sig, och sammanträdet afslöts, enär klockan var tre. (Forts.) VI. ) : Den 8 Ohtober. Riksdagens afslutande egde rum igår med vanliga ceremonier. Men trontalet afbidades med stort intresse. Många föreställde sig att deri skulle inrymmas något beklagande eller ogillande af det sätt hvarpå försvarsfrågan blitvit behandlad; så hade måhända ock skett, ifall ej regeripgens ställning till riksdagen varit sådan som den för ögonblicket är. Riksdagsmännen hafva blifvit hemförlofvade under det konungens samtlige statsråds atskedsansökningar blifvit till monarken ingifna — ett fall som aldrig tillförne inträffat. Trontalet var således äfven en afskedshelsning från den afgående ministören, och det kunde således icke gerna innehålla mera än hvad deri förekommer; men det meddelar dock att försvarsfrågans ordnande blifvit än ytterligare undanskjuten till följd af de beslut hvari riksdagens begge kamrar stannat. Ansvaret för detta undanskjutande af en vigtig frågas lösning hvilar ej längre på regeringen utan i första rummet på, för att begagna er samtidas ord, -majoritetens chefer och dernäst på deras vapendragare, hvilka dock samtlige, om det gäller, tvifvelsutan skola taga litvet lustigt och göra bördan lätt, högtidligt förklarande att de nog velat något storartadt, men icke blifvit åtlydda. Första gången på mycket länge har en riksdagspredikan varit så utprägladt politisk, som förhållandet var igår, och om jag ej misstager mig hafva åtskilliga, annars icke finkänsliga folkombud misstyckt att predikanten för dagen dristade till ingångsspråk taga: Hvi knorrar då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorro öfver sina synder; — och till ämne för sin predikan: Ett folk, som letver. Att denna predikan, som var både allvarlig och frimodig, toucherade Andra kammarens ålderspresident hr Hierta, derom vittnade hans afskedshelsning till talmannen. Under en mängd för hr Hierta egendomliga bugningar och tonfall meddelade han att församlingen i Herrans tempel förnyade gånger på ett (jag hade väntat det vanliga kanske nästan) eftertryckligt sätt fått sig inskärpt den sanningen att verlden är full af knorr. Den sanningen, erkände talaren, hade i denna stund (djup bugning) äfven någon tillämpning på härvarande församliog (Andra kammaren); men knorrandet skulle egentligen vara föranledt af den saknad hvilken alltid efterföljer afskedsstunden mellan dem som arbetat för ett gemensamt mål, dernäst af en misstämning : och så kom talaren in på den ena sidanoch på den andra sidan i en mängd mellanmeningar, som slutade med några obegripliga ord om en viss spänning i sinnena öfver hela landet. Två ljuspunkter hade dock talaren upptäckt på horisonten, den ena att stilleståndet blott är en nödvändig punkt uti ett utvecklingsstadium, och dessutom känna vi ju alla att det ligger i Försynens plan (djup bugning) att ingenting sker förgäfves; den andra ljuspunkten var att erkebiskopen velat leda kammarens förhandlingar (obs. nu var så) Med fortsättningen af den i föregående uppsats började redogörelsen för Andra kammarens debatt rörande försvarsutskottets betänkande, ha vi för bristande utrymmes skull måst uppskjuta till en annan dag.