Göteborgsposten – 10 oktober 1871, sida 1

— Ej från mig, pappa — ditt eget barn? — Ej från dig, emedan din mors dårskap var början till min ruin. Jag skulle ha varit en helt annan menniska om hon ej funnits. Mitt giftermål var olyckligt och har till slut, som du ser, bragt mig till elände. — Men äfven om min mor var tadelvärd, pappa — hvilket hon torde ha varit — jag kan ej vara nog förmäten att förneka sanningen af hvad du säger, eftersom jag är så fullkomligt okunnig om vår föregående historia — kan du väl ej vara så grym att anse mig vara felaktig? — Du är för mycket lik henne, Clarissa, svarade mr Lovel i sällsam ton. Men jag vill ej tala om dessa saker. Det är ditt fel; du skulle ej ha börjat tala om Arden. Det är ett ämne som alltid väcker en afgrundsande till lif inom mig. Han gick under ett par minuter häftigt fram och tillbaka i rummet, liksom om han försökte dämpa någon passion som rasade inom honom. Han var en man af omkring femtio års ålder, lång och smärt, med ett distingueradt utseende och ett ansigte som fordom måste ha varit mycket vackert. Detta ansigte såg nu slappt ut och de tunna läpparne hade ett något cyniskt uttryck. Det var ej något behagligt ansigte trots sin pregel af hög börd; ej heller fanns någon likhet mellan Marmaduke Lovel och hans dotter. Hans ögon voro ljusblå, stora och klara, men med ett kallt uttryck — ett uttryck som då han blef retad antydde grymhet; hans bruna hår låg slätkammadt omkring en hög, men något smal panna.