Göteborgsposten – 10 oktober 1871, sida 1

QOQ2QQA — neten, och åtminstone öfvertygat sig sjelf om nödvändigheten att återremittera första punkten i betänkandet, fick grefve Arvid Posse ordet för att nu häfda sin plats såsom rustoch rotehållarepartiets chef. Det är möjligt att detta parti anser att grefve Posse löste sin uppgift förträffligt, och erkännas bör att han tog hela sin förmåga i anspråk; men antingen den icke räckte till, eller måhända användes illa, så är det visst att en bättre målsman hade partiet behöft. Han förmådde icke höja sig öfver den hänsynslöse partigängarens ståndpunkt. Det var klart att han måste angripa och utdöma det kungl. förslaget, men han undvek att ens antyda hvad han ville sätta i stället. Han slösade med tomma fraser, ofta rent af obegripliga, och i hans långa föredrag saknades till och med skymten af logisk tankegång. Då han inlät sig på detaljerna i det framlagda förslaget, blef det tydligt att han rörde sig på ett område der han icke var hemmastadd, och derföre vittnade hans anmärkningar om den ihålighet, som alltid uppkommer då man inlåter sig på ett ämne om hvilket man blott förvärfvat sig en ytlig kännedom. I stället för att till besvarande upptaga de anmärkningar som hr Carlön riktat mot utskottsbetänkandet, bestridde grefve Posse endast den förres konstitutionella rättighet att utreda uppkomsten at syftena hos det parti, hvars talan grefven förde, och med mycken patos uppläste han ett yttrande af statsrådet Wennerberg vid sistförlidne riksdag, hvilket han med häftighet angrep. Derefter utbredde han sig öfver ett försvar grundadt på allmän värnepligt, fastän han sjelf reserverat sig mot värnepligtens antagande. Han ordade mycket om de stora kostnader, som den nya armöorganisationen enligt regeringens förslag skulle medföra, men förteg att kostnaden tör den armsorganisation, som i utskottets betänkande lösligt antyddes, blef vida högre. Då tal. skulle motivera utskottets misstroendevotum mot krigsministern nödgades han kasta sig in på misstydnipgarnes område, med förtigande af att de skiljaktigheter som förekomma i krigsministerns förslag och det föreliggande, just tillkommit för att gå representationens önskningar till mötes. Han förklarade bostämdt att det parti han tillhörde icke kunde framlägga ett motförslag, ty endast regeringen, som egde de erforderliga materialierna, kunde uppgöra ett sådant (ett erkännande emellertid som innebär ett fattigdomsbevis, enär de itrågavarande materialierna alldeles icke äro sekreta, utan offentliga handlingar och i tryck för en hvar tillgängliga). Slutligen vände sig talaren mot frih. Gripenstedis vid ett föregående sammanträde framställda uppmaning till gretve Posse att meddela det bebädade sista ordet i afseende på försvarsfrågans ordnande, och att spela med Åöppna kort— yttranden som bringade tal. helt och hållet ur jemnvigten. Grefve Posse förklarade att han minst af frih. Gripenstedt väntat anfall på en motståndares motiv. (Erinras bör att frih. G. alldeles icke med ett ord vidrört grefvens motiv). Om än sådana förgiftade vapen användes från statsrådsbänken, inlindade i akademisk vältalighet, eller från andra håll, skulle dock talaren söka att vrida dem ur motståndarnes händer, ej för att sjelt använda dem, utan för att kasta dem långt bort; men erkände likväl, hvilket onekligen var mycket obetänksamt, att om hans lif sväfvade i fara så skulle han dock begagna en förgiftad dolk. I kammaren åter skulle man endast begagna blanka vapen -— en mycket vacker sats, som likvisst den ädle grefvenicke ens under det nu hållna långa töredraget sjelf påaktat. — Några korta utrop af frih. Gripenstedt, under det grefve Posse vände sig mot honom, gåfvo vid handen att den senare i sinom tid icke skulle lemnas obesvarad ; och svaret kom på aftonen. Genast efter grefve Posse fick statsrådet Wennerberg ordet, i anledning af den förres anfall. Tal. uttryckte sin gladje deröfver att hans åsyftade yttrande vid förliden riksdag var intagit i kammarens protokoll och således kunde bedömas sådant det i sin helhet var och icke efter lösryckta citatioaer. Tal. tillbakavisade grefve Posses anfall med värdighet, och öfverlemnade åt kammaren att afgöra om han (talaren) mera felat med sitt anförande vid förra riksdagen, eller grefve P. med det sätt hvarpå han angripet det nu. Sedan dels lektor Rundbäck fullständigt ådagaiagt de inkonseqvenser hvartill utskottet gjort sig skyldigt, och att det system som utskottet tycktes hylla (det preussiska) skulle leda till så stora kostnader att de ej af nationen kunde bäras, hvarföre han föredrog regeringens förslag, och dels statsrådet frih Leijonhufvud visat att största delen af grefve Posses