Göteborgsposten – 10 oktober 1871, sida 1

onkel omtalade för mig att Arden blifvit försåldt. Jag blef så bestört öfver denna nyhet — så bedröfvad — för din skull. — Och för din egen skull äfven, förmodar jag, svarade hennes far i bitter ton. Ju mindre detta ämne kommer att beröras oss emellan i framtiden, desto bättre skola vi trifvas tillsammans, Clarissa. — Jag skall ej tala derom, pappa. — Tag dig i akt för att göra det, sade mr Lovel strängt, men fortfor straxt derpå i plötsligt passionerad ton och med en inkonseqvens som förvånade Clarissa: Ja, jag har sålt Arden — hvarje bit deraf. Ej ett tunnland af den jord som tillhört min familj från generation till generation, alltsedan Edvard IV var kung, har jag i behåll. Och jag har slagit mig ner här — här alldeles vid portarne till mitt förlorade hem — på det jag må tömma förödmjukelsens bittra bägare till botten. De dårar som kalla sig mina vänner tro, att emedan jag kan uthärda att bo här är jag likgiltig för allt hvad jag förlorat; att jag är en oxontrisk bokvurm — en filosoferande eremit, belåten med att få tillbringa mina återstående dagar bland gamla böcker. Det behagar mig att låta dem tänka detta. Och dock kan jag ej höra ljudet af en yxa eller ett hammarslag från det ställe som förr var mitt, utan att det förekommer mig som om det skulle tränga rakt till mitt hjerta! — Oh, pappa, pappa! — Tyst, flicka! Jag vill ej höra medlidande från någon — aldraminst från dig.