Göteborgsposten – 10 oktober 1871, sida 1

Urtima Riksdags-Kaleidoskop. V. Försvarsfrågan, för hvars lösning urtima riksdagen sammankallades, befinner sig efter de beslut som fattades sistl. Måndags afton och Tisdags förmiddag i ett vida mera inveckladt skick än någonsin tillförne. Man kan säga att vår försvarslöshet nu blifvit fullt konstaterad; men också har rustoch rotehållareintresset, sådant det inom Andra kammaren representeras af grefve A. Posse, frih. John Ericson och hr Emil Key, assisterade af hr Carl Ivarsson, Jöns Pehrsson och Ola Jönsson i Kungshult, vunnit en lysande seger, såvida en seger, vunnen af den krassaste egennytta öfver fosterlandskärleken, annars kan kallas lysande. Redan vid tiotiden i Måndags var Andra kammarens stora läktare öfverfylld af åhörare; man såg ibland dessa ett stort antal högre militärer; på diplomatläktaren hade samtlige ledamöter at härvarande norska statsrådet tagit plats. Första kammarens ledamöter inställde sig der äfven allt som oftast. Förhandlingarne öppnades af krigsministern, statsrådet Abelin; det var, sade han, med tungt hjerta som han nu inlät sig på diskussionen, enär han i utskottets betänkande icke kunnat spåra någon allvarlig föresats att ordna vårt försvarsväsende, ingen sträfvan att förena de skiljaktiga intressena, utan en uppenbarelse af den tillintetgörelsens makt som i vår tid hade så många målsmän i ord och handling. Med samma lugna allvar som alltid upptog talaren hvarje punkt i betänkandet och visade huru utskottet gått till väga för att hindra ett betryggande försvarsverk, och huru utskottet utan att öppet säga det, dock förordade den preussiska militärorganisationen, fastän det vore uppenbart att den med motvilja skulle mottagas af de skattdragande. Då utskottet tillvitat regeringen att i dess förslag vore det mål, hvartill man ville komma, icke klart utstakadt, så frågade tal.: hvad är då utskottets mål, har det med större klarhet angifvits? Utskottet hade framhållit fördelarne af allmän värnepligt; men Andra kammarens samtlige ledamöter hade ju reserverat sig mot värnepligtslagens antagande. Det var klart, man ville nedrifva det försvar vi egde, men hade väl utskottet tydligt angifvit hvad som skulle sättas i stället? Hvad vore då utskottets mål? frågade talaren, och det bör ej förgätas: ingen af utskottets ledamöter gaf derpå ett klart och bestämdt svar under hela diskussionen, påtagligen derföre att ingen af dem kan eller vägar uttala sitt sista ord. Statsrådet Abelin slutade sitt föredrag — att det var hans sista från statsrådsbänken anade ingen då — med en varm uppmaning att kammaren vid den stora frågans afgörande mårte hafva det gamla Sveriges lycka, och endast denna, för ögonen. Derefter uppropade talmannen häradsböfd. Carlen, som i ett längre föredrag skoningslöst gisslade det till rustoch rotehållareparti nu förvandlade landtmannapartiet, och visade huru det redan vid förra riksdagen, vid ett då beramadt möte på Börsen, undandragit sig all diskussion, fastän afsigten varit att sammanjemka meningarne; visade att då försvarsutskottet sammansattes gjordes försvarsfrågan till en partifråga utan att de af Andra kammarens ledamöter som i utskottet blifvit insatta ändå kunnat bli eniga om något motförslag, eller voro mäktiga att åstadkomma något sådant. Han erinrade huru genom representationstörändringen de tre stånden gjort uppoffringar under det att bondeståndet fått ökad makt. Men just derföre kunde man af detta fordra att det värdigt begagnade den. Ätventyrade ej detta stånd sitt anseende nu? Förkastades regeringens förslag nu, fastän det erbjöd fördelar som ej kunde bestridas vara af stort värde, så öppnades en fejd mot alla andra klasser, arbetarne icke minst. På en sådan strid skulle landtmannapartiet icke vinna, som redan ötfvergitvits af sitt eget kött och blod, de större jordegarne. Äfven mot det i utskottsbetänkandet insmugglade misstroendeuttalandet mot krigsministern vände sig tal. med skärpa. Utskottet hade tillskansat sig en rättighet som endast tillkommer konstitutionsutskottet. I den förevarande strofen, som tal. icke ens ansåg sig vilja uppläsa, spårade man en förhoppning att få skåda lediga taburetter, men äfven om en ministerförändring framkallades, skulle väl de som åstadkomme den våga tillträda arfvet, skulle de ens bli arftagare, och i allt fall, skulle de väl bli annat än dekorationer åt partiet? Sedan hr Ehrenborg talat en lång stund, utan att i ringaste mån fängsla uppmärksam—LQr2cs om