Göteborgsposten – 9 oktober 1871, sida 2

delarne deri. Hon var ädel och upphöjd till sina tänkesätt, men ännu oerfaren och obepröfvad. Efter frukosten gick Clarissa ut i trädgården, troget följd af Ponto, som tycktes ha fattat ett märkvärdigt tycke för henne. Hon var glad öfver att älskas af någon vid sin återkomst hem, om också blott af en hund. Hon gick ut genom glasdörrarne som ledde från rummet direkte ut i trädgården, genomvandrade denna jemte fruktträdgården och gick sedan upp och ner på den gräsbeväxta stranden vid bäcken. Hon måste erkänna att stället var vackert och föreställde sig huru mycket hon skulle ha tyckt om det, ifall hon varit född der och aldrig blifvit så förtrogen med de breda terrasserna och grönskande sluttningarne på Arden. Hon uppehöll sig i trädgården tills klockan i bykyrkan slog tio, då hon skyndsamt begaf sig in igen, rädd att hennes far kommit ner under hennes frånvaro och blifvit stött öfver att ej finna henne färdig att mottaga honom. Hon behöfde ej hysa sådana farhågor. Mr Lovel blef sällan stött öfver något som ej förorsakde honom fysiskt obehag. — Hur mår du mitt barn? sade han, då hon kom in i rummet, ungefär i samma ton som om de träffat hvarandra hvarje dag under de sista tolf månaderna. Laga så att du aldrig gör om det der igen, om du fäster minsta afseende vid mig. — Gör om hvad, pappa?