Göteborgsposten – 5 oktober 1871, sida 1

nen och såg ner på henne, innan hon varseblef hans närvaro. Med en sprittning lyftade hon derefter upp hufvudet, och han såg henne roåna för första gången. — Ni måste ha varit mycket fördjupad i någon dröm; miss Lovel, sade han glädtigt. — Jag tänkte på framtiden. — Menar ni er egen framtid? Vid er ålder bör framtiden vara en skimrande lustgård. — Den är verkligen ej sådan för mig. Den är dyster och molnhöjd. Jag inser ej att man måste vara lycklig för det man är ung. I mitt lif har hittills funnits föga lycka, endast den tråkiga enformigheten i en pension. — Uen allt detder är förbi nu, och lifvet börjar just för er. Jag önskar att jeg vore aderton år i stället för tjugoåtta. Skulle ni vilja lefva ert lif omigen? Den resande skrattade. — Det är on samvetsfråga, sade han. Nåväl, kanhända ej precist samma lif, ehuru det ingalunda varit dåligt. Men jag skulle vilja ha qvar känslan af fullkomlig ungdom, känslan af att ha sitt fulla arf af lif att lyfta, liksom hos en bankir, och kunna taga upp af kapitalet efter godtfinnande, utan att behöfva vara så noga med om ett eller ett par år bli onyttigt förspillda. Ni förstår att jag hunnit till en period i lifvet, då det är nödvändigt att beräkna sina tillgångar : Om jag ej finner lyckan inom de nästa sju eller åtta åren, skall jag sannolikt ej finna den alls,