Göteborgsposten – 5 oktober 1871, sida 1

— en enda klass utan alla klasser och kanske mest den, som stode lägst. Emellertid vore en kompromiss önsklig. och man kunde, om man ej ville ingå på allt, hvad regeringen fordrade, dock förklara sig villig att underkasta sig en något mera utsträckt värnepligt, än den nu varande. För att erbålla ett förslag i sådan syftning yrkade talaren återremiss; men ville, om ej detta yrkande skulle vinna kammarens understöd, rösta för K. M:ts förslag. Hr Jöns Pehrsson ansåg äfven värnepligtslagen vara allt för sträng och ville, att den föreslagna öfningstiden skulle inskränkas, dock icke längre, än att soldaten blefve duglig att gå i striden mot fienden och segerrikt bekämpa hans anfall. Hr Hierta erkände, att obenägenheten mot den ökade värnepligten vore både stor och i viss mån berättigad. Tal. klandrade, att personer, tillhörande till och med konungens råd, funnes, som kunnat tillåta sig, att, trots de många millioner, som riksdagen offrat på försvarsväsendet, påstå, det vi befunne oss i försvarslöst tillstånd, liksom äfven deras beteende, som städse påstodo, att hvar och en, som icke obetingadt gillade K. M:ts förslag, alldeles ingenting ville göra för försvarets stärkande. Tal. egnade krigsministern sin varma erkänsla för det arbete han nedlagt på utarbetandet af de många organisationsförslag, hvilka blifvit för representationen framlagda, och sade, att han (krigsministern), hvad resultatet deraf än måtte blifva, hade genom desamma gjort sig väl förtjent af fäderneslandet. Tal. slutade med att yrka afslag å utskottets hemställan. Samma yrkande framställdes af hr Per Nilsson i Espö. Hr Adlersparre sade sig hafva begärt ordet, närmast i anledning af hr Hiertas yttrande, och sökte visa, att vårt försvar verkligen befunne sig i ett högst otillfredställande skick. Han betonade särskildt nödvändigheten af att ej år efter år upppskjuta afgörandet af landets lifsfråga, ty ingen säkerhet funnes för att vi alltid skulle få sitta i fred och lugn, och äfven om våra grannar tilläte oss det, vore det så säkert, att vi sjelfve ej ville ofreda någon ? Visade sig ej ibland en häftig stridslust, hvarför till och med den näst föregående talaren ej vore främmande, då han lyckades entusiasmera sig sjelf. Tal. förordade den utsträckta värnepligten äfven derför att i densamma låge ett kraftigt värn emot inre fiender. På grund af dessa m. fl. skäl yrkade tal. bifall till utskottets förslag. Hr J. Jönsson sade sig veta ej blott hvad han sjelf, men ock hvad hans kommittenter ville, och i enlighet med så väl egna som dessa senares åsigter yrkade han afslag å punkten. Hr 4. Rundbäck ville deremot återremiss, på det någon inskränkning i den föreslagna värnepligten måtte vinnas. I detta yrkande instämde äfven hrr von Geijer och Joh. Johansson från Örebro län. Frih. Gripenstedt hyste visserligen åtskilliga betänkligheter mot K. M:ts förslag, såsom att den deri upptagna öfningstiden medgäfve en inskränkning, att dess antagande skulle förminska den indelta armns värde som stamtrupp och göra soldaten till ett dåligt befäl m. m., men ville ändock lemna sitt bifall till detsamma, ötvertygad om att bristerna lätt skulle afbjelpas. Frih. af Schmiat och hr Kollstenius förordade äfven det k. förslaget. Den sistnämnde tal. vände sig mot grefve Posse och upptog till bemötande ett af denne talare dagen förut fäldt yttrande, att Kamrarne ej kunnat insätta någon enda ledamot i försvarsutskottet, som godkännt det k. förslaget. Hvad Andra kammaren beträffade, hade detta påstående sin riktighet, men förklaringsgrunden dertill låge dock i den öfverenskommelse, som vid ett af majoriteten hållet möte blifvit gjord, nemligen att afsla hvarje förslag till landtförsvarets ordnande, som vid den urtima riksdagen kunde komma att framläggas. Helt annat vore förhållandet med Första kammarens utskottsledamöter, hvilka alla instämt i den k. propositionen i dess hufvudsakliga delar. Detta yttrande framkallade protester från flera talare, såsom grefve Posse, frih. Ericson, hrr Jöns Rundbäck, Ola Andersson i Nordanå m. sy, af hvilka ingen enda hade sig bekant någon dylik ofverenskommelse, som den hr Kallstenius omnämnt. Efter det hr Sjöberg ännu en gång fåst uppmärksamheten på, att hvarken utskottet eller dess ledamöter, ehuru några af dessa dermed gjort förnyade försök i dag, lyckats att göra klart hvad de egentligen ville, utan endast genom allmänna och intetsägande floskler gjort frågan allt dunklare och dunklare, fick hr Key ordet. Han började med att nedlägga en protest mot det sätt, hvarpå diskussionen blifvit förd. Vi böndert hade, menade han, ei gjort oss skyldiga till något så taktlöst som motpartet, hvilket troligen tänkte, som det heter hos skalden: Räddas kan hon (drottningen) med en bonde, han är gjord att offras upp. Tal. ansåg vidare, att förtrytelsen öfver, att man ej får bugt med dessa bönder gifvit sig luft i de invektiv, som under öfverläggningen blifvit utslungade, samt förklarade, att det ej stode så illa till med Sveriges rustoch rotehållare, som man velat göra troligt; deras tankar vore ej mera än andra medborgares upptagna af egennyttiga beräkningar. Detta yttrande gaf hr Carlän anledning att begära ordet. Han erinrade om det af hr Key begagnade uttrycket vi bönder samt hans citat ur Frithiofs saga. Menade han väl med denna bonde, som vore ämnad att offras, sig sjelf, så måste han beklaga att en så älskvärd person skulle uppoffras, men, tillade hr Carln, om fosterlandets val det krafde, så måste man finna sig i nödvändigheten. Vid voteringen förkastades utskottets hemställan med 112 röster mot 70, som afgåfvos för bifall. Utan diskussion biföllo båda Kamrarne särskilda utskottets hemställanden i afseende på riksdagskostnaderna: 1:o att riksdagen måtte bifalla de af hrr talmän framställda förslag, endast med den förändring, att arvodet tör sekreteraren uti särskilda utskottet må utgå med ett för hela riksdagen bestämdt belopp af 400 rdr; samt 2:o att riksgäldskontoret måtte bemyndigas att till Andra kammarens ledamöter utbetala dels ersättning för resekostnad till urtima riksdag, så snart densamma i behörig ordning reqvireras, och dels vid urtima riksdagens slut så väl dagtraktamente som ersättning tör resekostnad från riksdagen. — ——